Hej

Aktau 080520

Jag har lämnat Iran och har även passerat Turkmenistan och är för tillfället i Aktau vid Kaspiska Havet. Jag lämnade Gorgan där jag skrev det sista inlägget och cyklade norrut mot gränsen och var framme dagen efter jag lämnade staden. Det är runt 10 mil från Gorgan till gränsen men jag cyklade sakta, mest för att dra ut på tiden. Mitt visum till Turkmenistan började inte gälla förrän den 5 maj så det var ingen större anledning att vara där långt innan. Min plan var att komma till gränsen kvällen innan och sova där och sedan vara en av de första som korsade den på morgonen.

Jag lämnade Gorgan 3:dje maj och hade inte kommit mer än ut ur staden innan jag blev stoppad av en polisbil som sa till mig att vända om igen för jag var för nära den Turkmenska gränsen och att det var ett farligt område för turister. Jag sa att jag inte ville vända utan att jag var på väg mot gränsen och att jag hade tänkt korsa den vid gränsstationen som låg längre norrut. Fick besked att jag skulle välja en annan gränskorsning och jag sa direkt nej för jag visste att närmaste gränsstation förutom den jag hade tänkt låg 40 mil längre österut...

Jag visade mitt Turkmenska visum och att det tydligt stod på det att jag var just tvungen att korsa gränsen vid den närmaste gränsstationen och att jag inte har något val. De kollade ett tag på mitt pass och sedan ringde de några samtal innan jag fick fortsätta och polisbilen låg ett 10-tal meter bakom mig fram till nästa by där jag stannade.

Det tog inte många minuter innan alla (kändes som så) stadens poliser var runt mig och jag fick förklara igen vart jag skulle och hur jag hade tänkt cykla och naturligtvis fick jag inte cykla som jag ville. De gjorde upp en plan för mig och när jag såg den så var det lika naturligt nej från min sida. Deras plan passade inte med mitt visum och kändes ganska korkad. 
Jag hade tänkt stanna en natt i byn och sedan fortsätta med det gick inte tyckte de. Jag skulle till gränsen direkt eller cykla tillbaka till Gorgan för att stanna i byn var inte att tänka på. Vi hade en diskussion nästan en timme innan jag och poliserna kom överens och det slutade med att jag stannade en natt i byn och fortsatte nästa morgon och hade då en polisbil som följde mig de sista 6 milen till gränsen. 
Anledningen varför poliserna var så oroliga för mig var att drygt en månad tidigare hade en annan cyklist blivit kidnappad där och de hade fått en massa skit för det och de gjorde allt för att det inte skulle upprepas igen. Att någon hade blivit kidnappad där ville de naturligtvis inte nämna för då visade de att de hade misslyckat med sitt jobb så de skylde bla på mänskoätande vargar som fanns längs gränsen. Jag kände väl till historien med den kidnappade cyklister för jag hade spenderat tre dagar med honom i Tehran efter han hade blivit frisläppt. När jag visade bilder på honom kom den mesta av historien fram och de sa att de var tvungna att följa mig. De valde en civil polisbil och kanske var det ett sätt att locka fram kidnapparna igen...

Vem vet...

Jag kom fram till gränsen den 4 maj och tog ett lång paus några få km innan gränsstationen och min polisbil vände och körde tillbaka mot Gorgan. Jag såg till att min paus blev så lång och att jag cyklade de sista km så sakta att jag kom fram till gränsen när den hade stängt.

Jag kom 15 min för sent och det innebar att ingen ifrågasatt varför jag inte korsade gränsen direkt utan de tyckte synd om mig som var tvungen att spendera en natt utomhus bland vargarna. Jag var inte helt själv vid gränsen utan det var jag och drygt 50 lastbilar som även väntade så jag kände mig ganska säker och blev bjuden på mat hela tiden. Jag växlade även en del pengar vid gränsen och insåg också att Turkmenistan har en värdelös valuta där man måste tänka sig för innan man växlar så man inte växlar för mycket att man får problem med att ta med sig pengarna.

Nästa morgon när gränsen öppnade var jag inte den första som passerade grindarna utan en del lastbilar hade redan passerat när jag hade packat ihop mina grejor. Väl framme vid grindarna väntade poliserna där på mig och hade fina foto på mig, mitt pass och visum och även utförliga order om min gränspassering. De hade blivit tipsade av polisen i sista byn och även immigrationspolisen i sista byn om att jag skulle komma och att de skulle vara säkra på att jag passerade gränsen och var utanför deras område. Om det hände mig något på andra sidan var det inte deras problem... Gränspasseringen gick snabbt och jag fick passera alla köer och allt annat som brukar ta tid så jag var den första som kom igenom hela den iranska gränsstationen och kom fram till den Turkmenska innan den hade öppnat.

Den Turkmenska gränskontrollen gick också smärtfritt och var inte så dryg och meningslös som jag hade blivit varnad för. Visst var den betydlig segare och mer meningslöst pappersarbete med dokument med färgglada stämplar än den iranska men ändå inte så mycket värre.

Har passerat värre tidigare i andra x-sovjetiska länder. Kanske har de nya länderna vaknat upp och insett att allt måste inte fortsätta som det gjorde under sovjets tid....

Väl inne i Turkmenistan var det bara att cykla fram till första kaféet som inte låg mer än några hundra från gränsen och där tog jag en öl för att fira ett nytt land och samtidigt frågade om vägen jag skulle ta. Enligt de som jobbade där så skulle det inte vara mer än att följa asfaltvägen västerut som sedan skulle svänga norrut. Det skulle även finnas en sämre väg genom öknen som var 10 mil kortare men den skulle jag inte ta för den var för dålig och svår att hitta. 
Jag lämnade kaféet och fortsatte i den riktning de hade pekat. Jag cyklade 20 minuter utan att hitta den bra vägen som jag skulle följa utan vände tillbaka igen. Väl tillbaka blev jag stoppad av polis som undrade vart jag skulle. Förklarade snabbt och pekade på den mindre väg som ledde därifrån. Enligt polisen skulle den vägen sluta efter några km och att den väg som jag kom ifrån var den väg som jag skulle ta. Sa att jag hade hört att det skulle vara asfalt och polisen sa att det var asfalt men inte så bra. Kunde för all del hålla med om det. Kollade man väl och hade lite fantasi kunde man hitta handstora klumpar som troligtvis var asfalt. Att det var några meter mellan klumparna gjorde de inte mindre till asfalt. Jag hade tydligt redan sett vägen så det var bara att fortsätta. När jag blev passerad av några iranska lastbilar på väg mot Aktau kändes det lugnt...

Det tog mig fem dagar på en asfaltväg som kändes mer som en dålig grusväg innan jag kom fram till den första staden eller rättare sagt större by. Under dessa 5 dagar var det för all del även några bra sträcker med riktig asfalt men dessa var sällan mer än 100m och jag insåg att det gick betydligt snabbare att cykla på kamelstigarna bredvid vägen än uppe på vägen. De flesta av bilarna körde även vid sidan av vägen men lastbilarna var tvungna att hålla sig på vägen. Jag roade mig med att köra ikapp med lastbilarna och ofta kunde jag cykla i samma takt som de körde och det var bra för lite sällskap skadar inte. En annan sak med att ha följa med lastbilar är att man kan hålla sig i skuggan av deras släp hela tiden och slippa vara i solen.

Landskapet var väldigt trist och bestod till mesta delen av uppsprucken torr lera, salt eller spillolja från oljeborrningen. Sydvästra Turkmenistan är ingen ställe man borde åka till som turist men jag hade ett transitvisum till landet så det kändes ändå inte så meningslöst.

Andra dagen var för all del lite mer omväxlande än de övriga för då följde jag en elledning med två olika typer av elstolpar. Var 9:de stolpe var av en annan modell och jag kollade alla för ungefär 3 timmar innan det började blåsa och sikten försämrades pga dammet så att det inte gick att se stolparna. Två dagar senare när dammet hade lagt sig var det bara en typ av stolpar i elledningen.

Fem dagar efter jag korsade gränsen var jag framme vid Kum Dag och där skulle jag egentligen letat upp immigrationspolisen och registrerat mig i landet. Jag "glömde" det... Jag vet ungefär hur registreringen fungerar och hur lång tid det tar och att man måste bo på hotell och dylikt för att göra det. Det skulle ha taget för långt tid så jag struntade i det och räknade kallt med en del problem vid nästa gränskorsning. Från Kum Dag och västerut ändrades landskapet en del och blev bättre. Lite högre kullar och mer växtlighet som gjorde det lite roligare att cykla.

Vägen var också mycket bättre och några mil väster om staden var det en perfekt ny motorväg att cykla på. Nästan perfekt i alla fall. Vägen måste ha byggts nyligen men utan någon vettig planering, som allt annat i landet. Vad ska man vänta sig i ett land där presidenten fördrar att spendera pengar på roterande guldstatyer än på att bygga upp landet..

Det som var fel på vägen var att man har glömt att planera för nederbörd. Jag passerade med jämna mellanrum uttorkade floder och vid ingen av dem har man byggt en bro eller på något sätt anpassat sig till om det regnar. När vägen väl var klar har man insett att vattnet måste ledas bort och då har man bara grävt en gång genom vägen. Så idag har man en perfekt motorväg för många mil men var annan km är det ett dike grävt rakt genom hela vägen för att leda bort regnvattnet. Detta medför att bilar inte kunde använde den utan var hänvisade till den gamla dåliga vägen eller till kamelstigarna. Jag som cyklist kunde använde den men fick leda cykeln förbi alla dikena. Kanske var vägen ändå perfekt för cyklister...

Två dagar efter Kumdag var jag framme vid Turkmenbashy och där stannade jag bara till för att fylla upp mina cykelväskor och fråga om vägen mot Kazakhstan. Fick klart för mig att efter 220 km skulle det finnas en poliskontroll och kafé och vägen dit skulle vara en dålig asfaltväg som alla andra vägar i landet. Några hundra meter efter kaféet skulle vägen ta slut och ca 150 km längre norrut skulle vägen komma tillbaka igen och då skulle jag vara i Kazakhstan. Någonstans mellan kaféet och där vägen skulle återkomma skulle det finnas en gränsstation som jag skulle passera. Lät som en väldigt smart sätt att gömma den. Två dagar efter jag lämnade Turkmenbashy var jag framme vid kaféet där jag stannade en natt och fortsatte nästa morgon och fick reda på att det skulle vara 35-60 km till gränsen beroende på vem man frågade, så jag tyckte att det var bra att ge sig iväg tidigt och hoppas på att hitta rätt "väg".

Jag kom fel och hade gjort 70 km innan jag kom fram till gränsen. Min taktik var att försöka lista ut var de andra bilarna hade kört och det fanns många bilspår att välja mellan så hela tiden var det att försöka hålla sig i nordlig riktning och ha Kaspiska Havet på min vänstra sida.

Det kändes skönt att komma fram till gränsen och jag var där 3 timmar innan de stängde så det var lugnt. Passkontrollen och bagagekontrollen gick snabbt och det var inga större problem även om jag fick plocka ut allt från mina väskor och visade att jag inte smugglade något ut från landet. Därefter var det immigrationskontrollen som ville kolla mitt pass och det gick lite sämre. De undrade var mitt registreringskort fanns och jag sa att jag inte hade gjort något registrering. De undrade varför och jag sa att jag hade pratat med polisen i Kum Dag och de sa att jag inte behövde någon registrering pga. att jag har ett transitvisum. Immigrationspolisen vid gränsen höll inte med om det och sa att jag hade stannat i landet mer än 5 dagar och därför måste jag ha gjort en registrering och de pratade om böter och det är något som jag hade väntat mig. 
Principen är att de hotar med böter och därefter ska jag fråga hur mycket och sedan blir det en längre diskussion om hur mycket tills vi kommer överens om en summa som båda parter är nöjda med. Jag har varit i samma läge tidigare och vet spelets regler men tycker de är korkade. Jag bara ifrågasatte varför jag skulle böta och vad som jag hade gjort fel istället för att gå vidare till nästa steg och diskutera böternas storlek och det gillade inte poliserna. Det slutade med att en polis ställde de frågor som jag skulle ha ställt och den andra polisen svarade. Kändes lite komiskt och de startade på 175 USD och i slutet hade poliserna prutat ner det till 100 USD och jag fortsatte ifrågasätta varför böter. Nu var andra steget klart i spelet och då kommer hoten och att jag inte betalar så händer detta och de hotade med att deportera mig ur landet om jag inte betalade.

Jag kunde inte låta bli och fråga om det skulle bli till Kazakhstan och det var det. Så nu hade jag att välja på att betala 100 USD och sedan lämna landet och fortsätta mot Kazakhstan eller att inte betala och bli deporterad till Kazakhstan. Jag sa att jag inte tänkte betala några böter och att de kunde deportera mig om de ville. Fel svar enligt polisen och jag blev tillsagd att vänta 5 min och han skulle ringa några samtal.

Två minuter senare kom nästa bud 50 USD men jag höll fast vid deportering. Fem minuter senare fick jag min stämpel i passet och kunde lämna landet utan deportering och böter...

Två km längre bort låg den Kazakhiska gränsstationen och den gick betydligt smidigare. En av poliserna där tog mig under sitt beskydd och tog mig genom alla kontroller utan någon kontroll och utan köer. Jag antog att han gjorde det för han räknade med någon gåva i gengäld för han nämnde några gånger att det var hans födelsedag idag men jag missförstod....

Från gränsen var det faktiskt en grusväg och den var inte mycket sämre än vägarna i Turkmenistan även om jag hade blivit varnad för den. 5 mil senare övergick den till en asfaltväg och det kändes skönt att vara tillbaka på riktiga vägar igen. Landskapet var enformigt och bestod av små grå buskar som sällan var över 30 cm höga och det vara samma typ som i norra Turkmenistan. Jag hade ungefär 40 mil från gränsen till Aktau där jag är nu och 4 dagar efter jag passerade gränsen var jag här. Det känns kul att vara tillbaka i Kazakstan efter 5 år och se hur allt har förändrats och se hur allt har gått framåt. Landet är betydligt bättre utvecklat och vägnätet och kommunikationen har byggts ut ordentligt. Men fortfarande reagerar jag på avstånden i landet. Här räknar man inte avstånd i timmar utan i dagar. Från Aktau till Astana som är huvudstaden tar det minst 5 dagar med tåg eller 4 timmar med flyg och Astana brukar man räkna med ligga i centrala delarna av landet. Jag har ca 350 mil till Almaty som är det största staden i landet och det är längre till huvudstaden.

Jag kommer att lämna Aktau snart och fortsätta norrut och jag får se var jag skriver nästa inlägg...

Det var allt för denna gång och ett stort tack till alla som skickat mail och skriver i dagboken.

/Stellan