Hej 

Aktobre 20080612

Det var ett tag sedan sist jag skrev men det är ganska långt mellan städerna här. Jag är nu i Aktobre i norra Kazakstan, strax söder om Ural-bergen som jag såg när jag cyklade in i staden. 

Jag skrev förra inlägget i Aktau där jag även stannade två nätter. Hade egentligen bara tänkt stanna en. Efter att förra inlägget var klart cyklade jag ner till stranden av Kaspiska Havet för att ta en öl och titta ut över vattnet och kom fram till att detta är faktiska den första öl som jag har drucket vid Kaspiska även om jag har följt det över hundra mil... 
Hur kul är det egentligen att dricka en varm öl ensam vid ett hav? Vid Aktau hade jag kall öl och sällskap, så det var bättre. Efter ölen cyklade jag tillbaka till centrum för att kolla mina mail för sista gången. 
På internetkaféet träffade jag en annan turist. Det var en ung kille från Japan och det tog ett tag för mig att fatta att han var turist i Kazakstan och att jag inte var ensam längre... Den totala tid jag har spenderat i landet inklusive förra cykelturen är ungefär 7 månader och denna japanska killen var den första turist jag har sett. Jag var helt säker på att han var kazak men när han pratade dålig engelska med tjejen som jobbade på stället och inte förstod ryska och sa att han var en backpackers så gick det upp för mig.... Turist... 
Det blev att jag stannade dagen ut i Aktau och drack en del öl till... På kvällen lämnade jag staden och det slutade med att jag slog upp mitt tält på en industritomt i utkanten av staden... Kanske inte den vackraste tältplatsen men fri tillgång till mat och vatten gjorde att jag stannade. Kunde även ha blivit fri tillgång till vodka men jag tackade nej... 

Följande dag fortsatte jag ut ur staden och det fanns tre vägar att välja på och det kändes lite ovant. Två asfaltvägar eller en lerväg som skulle följa järnvägen och skulle vara ungefär 5 mil kortare, så det blev mitt val. Jag fyllde upp en del vattenflaskor och lastade på med mat innan jag drog ut mot stäppen. Jag visste att jag skulle passera en del små meningslösa byar och nästa riktiga stad skulle vara ungefär 140 mil längre norrut. Naturligtvis fanns det inget rimligt sätt att ta med mat för hela turen utan det blir att äta det som finns längs vägen... 

Vägen längs järnvägen var faktisk riktig bra och det var inte lera, som jag hade blivit varnad för, utan oljegrus som är betydligt bättre än kazakiska asfaltvägar. Jag kom några mil utanför staden och stannade till på ett oljeborrningsstället för att tigga vatten men det blev att jag stannade där över natten. De lockade med mat och dusch så det var svårt att tacka nej till det... 

Följande dag fortsatte jag vidare längs järnvägen och det gick bra tills det började regna och vägen omvandlades till lera och det var mer att bära cykeln än att leda den. Väntade ett tag under en järnvägsbro för att se vad som hände och det slutade regna efter ett tag men vägen var fortfarande upplöst och det enda jag kunde roa mig med var att se hur åtta personer försökte få en minibuss att förflytta sig och det gick inte snabbt. 
När jag hade druckit upp mitt te så kom jag på den perfekta lösningen och det var att skita i vägen och cykla på rälsen istället. Kanske inte det jämnaste, men där fanns grus och inte lera... Det enda jag behövde göra var att undvika tågen som kom med jämna mellanrum och det hända faktiskt något som aldrig har hänt mig tidigare... Ett godståg stannade och undrade om jag ville ha lift men jag tackade nej till erbjudandet. 

Jag följde rälsen ett tag tills vägen hade torkat upp tillräckligt för att det skulle gå att cykla på den och jag återvände dit. Det blev ännu en natt i mitt tält vid järnvägen. Jag har för all del nästan följt järnvägen hela vägen sedan Aktau förutom en kortare sträcka på 15 mil. Tredje dagen efter att jag lämnade Aktau kom jag fram till Shetpe och där började asfalten igen men varade inte så långt... Kom inte mycket mer ut ur byn innan asfalten slutade igen. Egentligen ska man inte klaga på att det är asfalt eller ej för det gör egentligen ingen större skillnad i cyklingen. Vägarna är ändå så dåliga att man försöker att cykla bredvid dem så mycket som möjligt och det gör även den övriga trafiken. 

Vägen från Shepte till Bejneu, en stäcka på 30 mil, var mest lera eller fragmenterad asfalt kortare sträckor. Sträckan är ganska öde och man passerar bara några enstaka små byar men några mils mellanrum. Byarna har oftast under 10 hus och är i hälften av fallen övergivna. De människor man ser är ofta äldre, för alla unga har redan dragit till städerna och jag kan förstå dem. Vem vill bo in en halvt öde by utan jobb och vatten? Byarna saknar ofta riktiga namn och har ofta bara ett nummer och det är ett tydligt tecken på att de anlades under Sovjets tid. Kollar man numren på byarna så märker man att vissa byar "saknas" men letar man så kan man hitta dem. Cyklar man en öde väg så har man mycket tid att leta... Ofta är det bara gravstenar som visar var byn har varit och när de väl är hittade kan man även hitta ruinerna efter husen. Husen är rivna och allt som kan återanvändas är taget, takplattor, tegelstenar och allt av trä. 

Väl framme i Benjeu var det inte mycket mer än att ändra cykelriktning och fortsätta rakt norrut istället. Benjue var inte mycket att hurra för, bara en lite större by där jag kunde fylla på vattenflaskorna och äta. Jag stannade en natt i byn och tältade mellan lastbilarna på en parkering. 

20 mil norr om Benjeu kom Kulsary som egentligen är det första riktiga samhälle efter Aktau där det fanns en rimlig möjlighet att fylla på mina matförråd. Jag träffade borgmästaren där och blev hembjuden till honom och stannade där två dagar. Fick en guidad tur runt staden som levde helt på oljeindustrin. Staden var inte så spännande men det kändes skönt att vila upp sig några dagar. Fick även träffa några högt uppsatta militärer och annat viktigt folk i staden innan jag fortsatte. 
Andra kvällen blev jag bjuden på traditionell kazakisk middag med borgmästaren och generalerna och kazakisk mat som inte är någon höjdare tycker jag. De har några rätter men kokt kött som är gott men sedan är det deras stekta kötträtter av fett, njure, hjärta, lever och lunga som jag inte gillar. Det går att peta ut vissa ätliga bitar men det är inte så mycket. Deras sämsta rätt måste ändå vara kokt fårskalle där man egentligen bara äter skinnet som man strimlar och hjärnan (ätes med tesked) och ögonen. Ögonen är ingen höjdare och ofta petar man bort linsen först för den är seg och hård. Det finns även kött på skallen men det plockas bort och används till andra rätter... Jag åt inte så mycket av varmrätterna den kvällen utan åt annat istället...   

Efter Kulsary lämnade jag huvudvägen och tog en genväg over stäppen istället. På så sätt kortade jag vägen med 15 mil. Hade blivit varnad att vägen skulle vara dålig och svår att hitta men jag tyckte att det var inga större problem. På 15 mil blev jag bara av med den två gånger och det var inte mer än att gå upp på en kulle och försöka att hitta någon bil som körde på rätt ställe och ta sig dit. De få andra trafikanter jag mötte brukade stanna och fråga om jag behövde något och berätta hur långt jag har kvar till autobane mellan Atyrau och Aktobe som jag skulle komma fram till och sedan följa. Den största skillnaden mellan genvägen över stäppen och den väg som jag har cyklat tidigare är att det inte finns någon järnväg som går bredvid och inga elledningar att följa och därför är det svårare att hitta vägen. 

Tre dagar efter att jag lämnade Kulsary kom jag fram till autobanan som jag hade hört om så länge. Den var inte heller så bra och trafiken var sparsam. Det tog tre timmar innan jag såg den första andra trafikanten och det var en lastbil som hade motorproblem och hade väntat i lite mer än en veckas tid på vägen för att få dit nya reservdelar. Han räknade med att det skulle ta tre dagar till innan de nya delarna kom från Aktau. Jag stannade en liten stund innan jag fortsatte vidare norrut. 

Vägen norrut mot Aktobe var inte så mycket bättre än vägarna i södra delarna av landet men den blev bättre för varje by jag passerade. Trafiken ökade också, mer markant när jag passerade Kandygash och därifrån är det 10 mil till Aktobe. 

Jag cyklade i Kazakstan 2002-03 och det syns att det händer något i landet. Vägarna är fortfarande kassa men ändå bättre och tydligast syns det i närheten av städerna. Problemet för vägnätet är brist på pengar och att ingen vill betala för nybygge av vägar och jag kan förstå dem. Är det över 50 mil mellan städerna och nästan inget folk däremellan så finns det egentligen ingen anledning att fixa vägarna när det finns ett fungerande järnvägsnät som är betydligt snabbare och används ordentligt både för passagerare och gods.

Även telenätet är ordentligt utbyggt och så länge man följer huvudvägarna eller är i närheten av oljefält så är det täckning på mobilen och det var det inte 2003. Denna förändring har jag sett tidigare när jag har cyklat och är inte förvånad och det samma gäller internetutbyggnaden. Är man i städer så finns det Internet överallt och många affärer och caféer skyltar med trådlöst Internet. De flesta familjer som jag har besökt har också Internet och i städerna är det bredband men utanför är det fortfarande modem som gäller. 

Det är en förändring som har hänt i Kazakstan som jag hade räknat med, men inte att den skulle vara så stor, och det är den etniska rensningen av ryssar och andra slaviska folk som har skett. När Kazakstan blev självständig så var över hälften slaver i landet och nästa etniska grupp var kazaker följ av tyskar. Tyskarna drog direkt efter självständigheten men ryssarna höll ut, men nu känns det som de har gett upp. 
Jag är nu i Aktobe som är en "rysk" stad där tidigare ungefär 80% var ryssar och idag är det under 20% och minskar fortfarande snabbt. De ryssar som är kvar är gamla och har inte möjlighet att återvända till Ryssland så det är bara att vänta på att åldern tar ut sin rätt. Jag har passerat en del ryska byar på väg upp och det syns att de är ryska på byggnadsstilen men folken som är där idag är kazaker. Det är bara den ryska kyrkogården som talar om att det fortfarande finns ryssar kvar. När den sista ryssen är borta tar det inte länge innan allt av metall plundras där och det spåret försvinner. 
När jag var här 2003 var de flesta vägskyltar skrivna på ryska och kazak men idag är det bara kazak och många av samhällena har även fått ett nytt namn som är mer kazakiskt. Det kommer antagligen inte ta så lång tid innan Kazakstan blir som de andre fd. Sovjetrepublikerna där alla ryssar är borta. Det syntes betydligt tydligare i Turkmenistan och i Kaukasus där ryssarna redan är borta. 

Efter Aktobe kommer jag att cykla nordöst mot områden där jag var 2002-03 för att tydligare se skillnaderna mellan då och nu. Efter att ha sett västa Kazakstan så vet jag i alla fall vad som väntar mig... 

Det var allt för denna gång... 

Skriv gärna i gästboken eller skicka mail. 

/Stellan