Hej    

Bishkek 20090806

Nu har jag äntligen lyckats lämna Kazakstan och är nu i Bishkek i Kirgistan knappt en mil från gränsen. Det har inte blivit så mycket cyklande sedan förra inlägget utan mest andra transportmedel.

Jag lämnade Turkistan i slutet av maj och fortsatte österut och landskapet ändrades inte mycket förrän jag hade passerat Shimkent. Stäppen fortsatte och de fuktigare lågområden var uppodlade med hjälp av bevattningskanal. En större del av alla grönsaker i Kazakstan odlas i detta område och allt vatten tas från floden Syr-Darya innan den når Aralsjön. Det är dessa odlingar som gör att Aralsjöns vatten minskar. Det finns en del projekt för att minska bevattningen och på så sätt rädda sjön men korruptionen gör att de inte fungerar. Det är ingen bonde som vill minska sina egna odlingar för att rädda sjön utan det mesta handlar bara om hur man ska komma runt regleringarna så att man kan vattna mer.  Vattnet i floden är inte rent utan innehåller salt, rester av bekämpningsmedel, konstgödning och industriavfall så bl.a. FN har klassat vattnet som olämpligt för bevattning och bad. Men även detta verkar inte påverkar bönderna som ser allt på ett kort perspektiv och tänker mer på att ha mat inför nästa vinter än på skador som kan ske längre fram.


     En av mina tältplatser i Kazakstan där man ser bergen i Kirgistan i bakgrunden.

Efter Shimkent lämnade jag Syr-Darya bakom mig och landskapet blev torrare och kuperat. Det kändes skönt att komma iväg från den platta stäppen och känna av lite berg även om de inte var så höga utan mer som kullar. Backarna var i alla fall tillräckligt branta för att jag började tänka på bromsarna på cykeln och det slutade med att jag lagade dem. Några dagar senare efter några längre backar var jag framme i Taras.


     Några mil väster om Taraz

Jag hade fått tag i adressen till några amerikaner som jobbade i staden som jag hade tänkt träffa och våldgästa. Väl framme var bara att ta sig in till centrum och försöka leta efter någon som såg amerikansk ut. Det tog inte många sekunder innan jag hade hittat Dave och det var bara att följa med honom hem. Jag stannade en natt i Taraz och lämnade staden nästa eftermiddag med tåg efter att ha bestämt mig för att åka norrut och ta en paus från cyklandet.  Cykeln fick stanna hemma hos Dave.

Jag tog tåget från Taraz norrut mot Astana och sedan vidare mot Makinsk för att träffa gamla bekanta. Från Taraz till Makinsk tar det 25 timmar med ett tåg som rör sig sakta över den kazakiska stäppen. Det kändes som en evighet och jag saknade min cykel. Att åka tåg i Kazakstan är väldigt varmt och enformigt och landskapen ser inte ut att ändras från ett tågfönster. Jag vet att om man cyklar däremot så ser man de små skillnaderna som finns där och jag uppskattar det mer.  Jag kom till slut fram till Makinsk och kunde lämna tåget. Det blev så att jag stannade i Makinsk i drygt tre veckor innan jag återvände igen till Taraz och min cykel.

Jag stannade i Taraz en natt och packade om cykelväskorna och fixade lite småsaker på cykeln så att jag skulle kunna komma iväg hyfsat tidigt nästa morgon. Det kändes skönt att starta nästa morgon och det gick smidigt att cykla även om det var några veckor sedan sist. Jag passerade Taraz, Talaz och Tapaz och undrade om man led av idébrist när man ändrade namnen för några år sedan. Det är bara Talaz som fick behölla sitt gamla namn och exempelvis Taraz kallades för Dzjambul tidigare och har det namnet på de flesta kartor.

Två dagar efter jag lämnade Taraz var jag framme vid gränsen till Kirgistan och var lite orolig över mitt kazakiska visum och mer exakt registreringen som man ska göra i landet. Om man flyger till Astana så behövs ingen registrering om man inte stanna länge på ett ställe och jag vet inte vad Kazakstan menar med "länge". Jag har försökt registrera mig på en adress i Kazakstan men immigrationspolisen där ville då inte göra det men det behöver inte betyda att man inte behöver göra det. Att försöka ringa till olika myndigheterna i Kazakstan  och fråga vad som gäller är meningslöst utan slutar med att de inte ger något svar utan bara hänvisar till någon annan som hänvisar igen. Så väl framme vid gränsen var det bara att se vad som händer. Det värsta som skulle kunna hända är att de kräver att man ska betala höga böter som man kan pruta ner till en rimlig nivå eller bara vägra betala och vänta tills de släpper igenom en. Jag hade tur för det fanns redan några uzbekiska lastbilar framför mig där tullpersonalen försökte få ur så mycket mutor som möjligt och det innebär att de inte hade tid för en ensam cyklist. Det tog inte många minuter för att passera den kazakiska gränsstationen och sedan var det den kirgiziska som oxå gick smidigt. En av poliserna gav mig en påse med pistagenötter så jag hade något att göra när de fyllde i all  information vid passkontrollen.

Efter gränskontrollen fortsatte jag vidare österut mot Bishkek och var framme i Kirgistans huvudstad följande dag. Jag hade fått ett tips om ett bra vandrarhem som skulle ligga i närheten av den östra busstationen så det var bara att fråga efter vägen. Det var inga problem att hitta busstationen men vandrarhemmet syntes inte till. Jag frågade runt ett tag men insåg ganska snart att det skulle vara svårt att hitta det utan en exakt adress. Jag började leta efter ett internetställe istället och det var betydligt lättare. Efter några minuters googlande hade jag hittat adressen till Nomad's Home som stället hette. Även med en korrekt adress var det ganska jobbigt att hitta rätt med tanke på att det inte fanns några skyltar fanns som visade vandrarhemmet eller vilken gata man befann sig på. Gatskyltar är någon man inte brukar använda på mindre gator och det är inte heller vanligt med husnummer.

Jag hittade stället till sist och nästa uppdrag blev att leta efter ett ställe som hyr ut bilar och det var inte heller så enkelt som det låter. Det finns ingen tradition att hyra ut bilar i Kirgistan och de ställen som jag frågade på tyckte att det lät helt korkat att hyra en bil utan chaufför men det var det jag ville ha. Att hyra bil med chaufför är väldigt enkelt och kan göras överallt. Anledningen till att jag ville hyra en bil var att jag skulle få besök från Sverige av min bror Peter följd av Klara och Lotta som studera på en trädgårdsutbildning. De kommer till Kirgistan och kolla på växter och olika växtmiljöer i landet och för det behövs det en bil. Har man en egen bil utan chaufför kan man stanna överallt och slipper alla diskussioner om vilka platser man vill stanna på. Jag frågade runt efter hyrbilar på flera ställen innan jag gav upp och sökte på internet istället. Jag hittade till slut ett ställe som hyr ut bilar men de hade stängt för dagen.

Följande natt kom Peter, Klara och Lotta och jag fick mitt paket Zoega's och min stora påse med lösgodis från ICA och det var gott :) På morgonen var det bara att fortsätta att leta efter hyrbil och gick betydligt smidigare när affärerna var öppna. Vi fick tag i en bil till sist och på eftermiddagen kunde vi lämna Bishkek och köra söderut. Det blev en 10 dagars rundkörning i Kirgistan för att få in de flesta olika växtmiljöer som finns i landet och även för att se så många olika växtarter som möjligt. Efter 10 dagar senare var vi tillbaka i Bishkek och hyrbilen var testad till max.

 
     Dålig väg där vår hyrbil sattes på prov...


     Vackert landskap väster om Naryn


     Gruppfoto med Peter, Klara, jag och Lotta

Peter, Klara och Lotta åkte tillbaka till Sverige för drygt en vecka sedan och jag har varit kvar i Bishkek sedan dess och inte gjort så mycket här. Jag var iväg en dag på forsränning och det var kul men forsen var lite för lugn för att det skulle vara riktigt skoj.

Jag kommer att lämna Bishkek inom en snar framtid och fortsätta med cyklandet...

/Stellan