|
Nu har jag lämnat Aralsjön bakom mig och är
tillbaka i norra Kazakstan. Jag kom fram till staden Aktobe igår eftermiddag och
bestämde mig för att stanna. Troligtvis fortsätter jag igen imorgon västerut mot
Ural men det känns skönt att ta en dag paus från cyklandet.
Jag lämnade Aral drygt 10 dagar sedan och
cyklade nordväst ut från staden och följde inte den väg som alla hade sagt mig
att följa. De tyckte att jag skulle följa samma väg som jag tog till Aral några
dagar tidigare. Jag minns från kartor som jag har sett över området att det
skulle finnas en väg som gick parallellt med järnvägen nordväst mot Aktobe och
det var den som jag hade tänkt följa. Det var inte så lätt att hitta vägen och
det gick inte heller att fråga någon om vägen för alla pekade i riktning mot den
väg som jag hade tagit till Aral. Jag hittade järnvägen ganska lätt och sedan
var det bara att följa den västerut. Fördelen med att följa en järnväg är att
det finns hus eller små byar med jämna mellanrum där man kan fylla på vattnet
och ofta är det ungefär 2 mil mellan ställena. Människorna som bor där jobbar
med att underhålla järnvägsspåret
Hjulspåren några mil utanför Aral
Vägen ut från Aral var inte mycket mer än
två hjulspår men efter en timme insåg jag att jag inte skulle cykla på nordsidan
av spåret utan på sydsidan där det fanns en bättre grusväg. Det var inte mer än
korsa spåret och fortsätta vidare. Grusvägen svängde naturligtvis ganska snart
så det blev att cykla i hjulspåren igen men denna gång på sydsidan. På kvällen
kom jag fram till nästa större by där jag fyllde på vattenflaskorna och köpte
lite mat som jag egentligen inte behövde. Väskorna hade jag redan fyllt på i
Aral men det kan vara trevligt med lite bättre mat. Om man passerar en affär så
kan man köpa lite lyxigare mat som inte går att förvara någon längre tid som man
äter direkt. Efter att köpt den mat jag ville ha cyklade jag ut från byn och
slog upp tältet.
Tältplatsen
Vägen från tältplatsen blev mycket bättre
och det var asfalt på förmiddagen och sedan blev det grus. När det är ojämn
grusväg brukar det funka betydligt bättre att cykla bredvik vägen på den torra
salta leran än att försöka undvika hålorna i vägen. På eftermiddagen blev det at
cykla efter hjulspåren bredvid vägen än att försöka hålla sig på vägen. Det
funkade väldigt bra fram till jag kom in i ett sandigare område där det blev mer
eller mindre helt omöjligt att cykla men lite variation skadar inte. Området med
sand var inte så stor så det tog bara en timma att leda cykeln igenom
tills nya område med salt torkad lera.
Kameler är alltid skoj och värda ett
kort eller två
Vägen från Aral längs järnvägen varierade
mellan dålig grusväg, torkad salt lera eller mjuka sanddynor och av de
alternativen är det den torkade leras som passar bäst för cykling. På
förmiddagen på fjärde dagen efter att jag lämnade Aral efter att ha passerat
några jobbiga sanddynor kom jag fram till en T-korsning där det fanns en helt
perfekt asfaltväg. Jag blev förvånad... Vart leder denna väg? I sydvästlig
riktning går den till Shalkar men åt det andra hållet hade jag ingen koll på men
kunde tänka mig att den skulle gå mot Igriz som jag hade passerat på vägen mot
Aral drygt en vecka tidigare. Tänkte inte så mycket mer på det utan cyklade fram
till Shalkar där jag letade upp ett café för att äta. Hade tänkt kolla internet
där men insåg att min dator hade lagt av och jag hade ingen koll på vad som hade
hänt. Försökte ändra några inställningar och även ta startrutinerna från en
annan dator men lyckades inte få igång den. Det blev så att jag stannade i
Shalkar över natten och jag tänkte besöka en datoraffär nästa dag för att se om
de kunde få igång datorn. Jag fick tips om två olika ställen som kanske kunde
fixa datorn nästa morgon.
Vägen längs järnvägen
Tallar och sanddynor
Jag vaknade tidigt nästa morgon och var
redan ute på gatorna innan affärerna öppnade så jag gick tillbaka till caféet
för att äta frukost. Åt i lugn och ro och sedan var det bara att försöka leta
upp datoraffärerna som jag hade blivit tipsad om. Den första var naturligtvis
fortfarande stängd och den andra kunde jag inte hitta så det var bara att fråga
efter den. Fick redan på att det var söndag och det var därför affären var
stäng. Efter att ha pratat med några olika personer på gatan kom naturligtvis
polisen och undrade vad jag gjorde där. Sa som de var och de sa att jag skulle
vänta utanför polishuset så att de skulle kunna hitta någon som skulle kunna
fixa datorn. En halvtimme senare var deras datorexpert där och det tog inte så
många minuter innan han gav upp. Han sa att han behövde bättre program för att
fixa problemet och att jag skulle behöva vänta några timmar för han hade annat
som han var tvungen att fixa först. Tackade för hjälpen men sa även att jag inte
hade någon större lust att vänta en halv dag på ett polishus för att kanske
kunna få datorn fixad. Sa att det var bättre på att chansa på att det skulle gå
att fixa den i Aktobe och dit är det bara 40 mil.
Jag lämnade Shalkar vid lunch och sedan var
det bara att trampa vidare. Nästa större by skulle bli Embe och dit skulle det
vara drygt 15 mil och jag antog att vägen skulle vara bättre än tidigare. Jag
hade rätt och jag passerade staden två dagar senare och hade då fortfarande
ordentligt med mat i cykelväskorna så jag orkade inte cykla inom byn som låg
någon km från vägen. Det fanns ett café vid vägkorsningen som jag stannade till
på och när de sa vad maten kostade vände jag direkt och fortsatte vidare. Jag
vet vad det ska kosta och när de begär 2-3 ggr högre pris så finns det ingen
anledning att äta där och då speciellt på caféer som inte har någon meny utan
baserar priset helt på vem som frågar. Vill de sälja till turistpriser så kan de
vänta på nästa turist för jag kommer inte att betala det pris som de vill ha.
Jag kom inte så långt till efter Embe innan det började skymma och jag letade
upp nästa tältplats. Ibland känns det onödigt att leta efter en tältplats för
landskapet är platt och det mesta ser lika dant ut. Det handlar mer om hur långt
jag cyklar från vägen innan jag reser tältet för det är omöjligt att gömma det.
Borde ha varit en bro...
Dagen efter jag passerade Embe var jag
framme till den stora vägen som förbinder Aktau och Aktrau med Aktobe därifrån
är det bara 10 mil kvar till staden. Jag fick problem med motvind igen och två
dagar senare var jag framme i Aktobe och det första jag gjorde var att cykla in
mot centrum och leta efter en datoraffär. Väl där så tog det ungefär en timme
att fixa till datorn igen så att den fungerar och nu är det bara att se hur
länge den kommer att fungerar.
Jag stannar hemma hos en familj jag
träffade 2008 när jag var sist i staden och då hjälpte de mig att fixa lite
problem med cykeln. Denna gång har jag inga större problem med cykeln men de
låter mig bo hemma hos dem och det är snällt.
/Stellan
|