Hej

Aral 10 maj

Har nu kommit fram till staden Aral som var målet när jag lämnade Kostanau. Hade tänkt även ta mig till vattenlinjen vid Aralsjön men orkade bara inte sätta mig på cykeln idag och cykla dit. Är ganska trött efter många dagar på stäppen så det kändes som om jag behöver en dag vila. Vet inte om jag kommer att ta mig till vattnet för enligt ortbefolkningen är det något mellan 5 och 8 mil mellan dagens vattenlinje och den nivå som vattnet var för 40 år sedan. Huset som jag är i nu ligger på den plats som ägaren fiskade på när han var ung.

Förra inlägget skrev jag i Sakharovka som ligger i södra delen av länet Kostanausk Oblast och sedan dess har jag passerat Aktobinsk Oblast och är nu i Kyrdzlordinsk Oblast. Jag stannade i Sakharovka en natt och sedan fortsatte jag vidare söderut. Hade tänkt korsa länsgränsen men kände inte riktigt för att cykla så det blev bara fram till nästa by där jag stannade på ett café igen. När jag cyklade samma väg 2008 passerade jag byn men då fanns det inget café. Kul att något händer på den kazakiska stäppen och enligt ägarna till caféet gick affärerna bra och maten var betydligt bättre än i Sakharovka även om de flesta svenskar skulle kalla maten för bra.


    Det nya caféet

Följande morgon var det bara att cykla vidare genom ett väldigt tråkigt enformigt odlingslandskap. Det var oplöjda åkrar eller plöjda åkrar att titta på. Ibland var det även en grupp av traktorer som plöjde den oplöjda åkern. Det handlar inte om en eller två traktorer som plöjer tillsammans utan det brukar vara 20-30 traktorer som plöjer en åker i taget. Det är stora åkrar och ytan på varje åker brukar vara på 50 000 ha. Mellan åkrarna är det två hjulspår och sedan börjar nästa åker. För att göra det mer enformigt så var vägen jag följde helt rak och inga backar eller sänker som ger en känsla av att man förflyttar sig. Vägen som jag följde går även delvis inne i Ryssland och det gäller att läsa skyltarna bra för att veta när man lämnar Kazakstan och kommer till Ryssland. Inga landsgränser är utmärkta och det är efter de kazakiska länsgränser man får följa för att veta när man är i Ryssland. Har man lämnat ett län i Kazakstan och inte har kommit till nästa län så är man i Ryssland. Det handlar bara om några km. Den största skillnaden under dagen blev när jag passerade länsgränsen och kom in i Aktobinsk Oblast. Väl inne i ett nytt län så var km-stolparna som visade antalet km från Kostanau på vänster sida av vägen istället för på höger som det hade varit i länet innan.

På kvällen blev jag stoppad av en bil där bilföraren tittade lite på mig och undrade om jag var svensk. Svarade att det stämde och då undrade han om jag kände igen honom. Svarade som det var att jag inte gjorde det och då sa han att jag hade hjälpt honom att laga hans motorcykel två år tidigare. Jag kom då ihåg att jag hade hjälpt till att fixa ett bakhjulet på en motorcykel inte så långt därifrån när jag cyklade där 2008. Det kan nog mycket väl stämma att det vara hans motorcykel som jag fixade. Han bjöd hem mig till hans ställe och jag stannade där över natten.


     Byn där jag stannade

Följande dag var det bara att följa nästa raksträcka som var betydligt tyngre att cykla för vinden kom helt i motsatt riktning från vad jag cyklade. Jag började cykla på raksträckan på morgonen och på kvällen då jag slog upp tältet så hade jag inte kommit till slutet. Det känns ganska segt att cykla vissa dagar…

Vinden var lika jobbig nästa dag och efter två timmar cyklande gav jag upp och la mig vid sidan av vägen för att läsa en bok. När boken vara slut fortsatte jag vidare och då blåste det inte så mycket. En timme senare var jag framme vid slutet av raksträckan och där började nästa raksträcka som inte var lika lång. Jag cyklade en timme till innan jag började leta efter en tältplats och ville egentligen komma lite längre för det var ganska nära en järnväg och elledningar. Kazakisk polis och millitär gillar inta när man tältar i närheten av järnvägar, broar eller elledningar. Att man är när gränsen till ett annat land gör det inte bättre. Hittade en liten grusväg som inte mycket mer än bestod av hjulspår som ledde bort från vägen och det kändes som ett bra ställe för en tältplats. Kom några hundra meter från vägen och där var in skylt som visade att man inte fick fortsätta längre utan speciella resetillstånd och att området var stängt. Jag slog upp tältet bredvid skylten.

Vaknade tidigt nästa morgon och hörde efter ett litet tag att en bil stannade längs huvudvägen och två bildörrar som stängdes. Det var bara att kolla ut från tältet och se om det var något som jag skulle bry mig om. Det var en polisbil som hade stannat och två poliser hade lämnat bilen och följde den lilla grusvägen mot mig. Ok, jag har blivit upptäckt av polisen och jag tältar på ett ställe där jag inte ska vara. Det var inte mer än att börja plocka ihop grejerna i tältet och vänta in polisen. De kom halvvägs och sedan vände de och gick tillbaka till sin bil och körde vidare. Tyckte det var konstigt men jag brydde mig inte så mycket mer. Lagade min frukost och hade nästan plockat ihop allt innan polisen kom tillbaka. Denna gång körde de så långt de kunde på grusvägen och sedan gick de hela vägen fram till mig. De frågade mig om vad jag gjorde där och jag svarade ärligt att jag tältade. De verkade nöjda med svaret för de tittade lite på cykeln och sedan gick de tillbaka till bilen igen. Inga frågor om vem jag var, var jag kom ifrån och inget om mitt pass. När de hade lämnat för andra gången så plockade jag ihop allt och lastade cykeln igen och fortsatte. Det är bättre att vara därifrån innan polisen kommer tillbaka för att ställa fler frågor.

På sen eftermiddag kom jag fram till en lite by och där jag hade tänkt stanna och fylla upp väskorna med mat igen. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig för jag träffade några kazaker som bjöd på öl innan de fyllde upp mina väskor med ölflaskor så att det inte fanns plats för mat. Det var inte mer än att lämna byn utan ny mat och äta den mat som fanns kvar sedan tidigare. Jag kom inte många km utanför byn innan jag slog upp tältet på nytt.


     Gruppfoto efter öldrickandet

Två dagar senare var jag framme vid den vägkorsning som jag har räknat ner km till. Vid varje km-markering sedan Kostanau har det funnits två siffror, en som visar antalet km från Kostanau och en som visar antalet till denna vägkorsning. Vid vägkorsningen låg även en lite by där jag besökte de affärer som fanns och totalt handlade det om 3 stycken. Köpte lite godis och försökte hitta något vettigt att ha med mig på vägen men den mat som fanns var hästkött i konserver eller tråkiga kex som inte är goda. Har ätit sådana kex tidigare och det känns som om man tuggar gammalt mjöl med sand och det kändes som om det var bättre att skippa dem.


     42 km kvar till vägkorsningen

Landskapet ändrades snabbt efter vägkorsning från att ha varit plöjd åkermark till att bli malörtdominerad stäpp på sandmark. Även denna naturtyp är enformig men betydligt bättre än odlingsmark som är väldigt tråkig. Hade tänk cykla snabbt ned till Aral men hade otur med vindriktningen igen och vägarna var sandiga. Hade blivit varnad många gånger för att ta denna väg för att den inte skulle gå att cykla men varje gång lockade det mig mer att cykla. Vägen var delvis bra men den största delen var dålig. Vet inte om jag skulle vilja köra där med bil. Med cykel är det en annan sak och det går att undvika alla hålor i vägen så hastigheten är inte så mycket lägre på en väg full med gropar än på en bra asfaltväg. De delar som var jobbiga var de med mjuk sand men det var inte så på så långa sträcker även om jag hade hört att det skulle vara så den mesta av vägen. Det är en väldigt stor skillnad att cykla på mjuk sand eller om vägen är torkad lera eller salt sand. Är det salt eller lera så blir vägen hård och det är direkt lättare att cykla. Jag tycker om denna typ om cykling där man hela tiden får kontrollera cyklingen för att undvika hålen och snabbt avgöra där sanden inte är mjuk. Blir betydligt mer omväxlande än att bara cykla på asfalt. Man blir betydligt tröttare när man cyklar på dåliga vägar och det känns speciellt på kvällarna för man är trött när man slår upp tältet och sover gott.

Det tog ungefär en vecka att cykla de 45 milen mellan vägkorsningen och Aral som jag kom fram till igår. Stäppen förändras efter hand och blir torrare och torrare desto längre söderut man kommer. Även antalet uttorkade saltsjöar ökar. Jag lämnade vägen några gånger när saltsjöarna var stora för att cykla på dem istället. Att cykla på en uttorkad jämn sjö är kul då leran alternativt saltet är stenhårt och helt jämnt. Helt perfekt för cykling och det är svårt att låta bli.

Idag har jag varit runt i Aral och kollat på den gamla hamnen där de sista rostade båtarna ligger kvar. Det var inte många kvar men det är ändå 40 år sedan som vattnet torkade bort. Jag tror inte de båtar som ligger där nu kommer att ligga kvar om några år. De plundras hårt och allt som går att sälja är redan borta. Man kan hitta vrakrester från andra båtar i närheten så det är lätt att förstå att det måste ha funnits många fler tidigare. Man kapar båtarna i smådelar och sedan transporteras de till Kina för att säljas för värdet av metallen. För två år sedan då metallvärdet var högre slaktades båtarna snabbt på samma sätt som man gjorde med allt annat skrot av metall. Nu är skrotvärdet inte tillräckligt högt så båtarna får ligga kvar ett tag till.

Det var allt för denna gång. Kan inte lägga ut bilder idag för uppkopplingen är för seg men det finns en del bilder som jag la ut för några dagar sedan. Ni får titta på dem så länge

/Stellan