|
Det var ett tag sedan jag skrev sista
inlägget. Jag har lämnat Kazakstan och är nu i Ryssland sedan 4 veckor. Det har
blivet närmare 200 mil i Ryssland och det är betydligt mer än jag hade räknat
med. Hade tänkt cykla lugnt och inte göra mer än 100 mil i landet men så blev
det inte. Det gick smidigt att cykla och jag ändrade rutt några gånger samtidigt
som jag hade dålig koll på avstånd och var städerna ligger i förhållande från
varandra. Hade jag orkat köpa en karta skulle de säkert ha blivit betydligt
bättre.
Jag hade tänkt lämna Ural dagen efter jag
fick mitt ryska visum dvs 10 juni men det blev inte så… Av någon anledning
håller jag aldrig det som jag planerar. Jag hade frågat Sergey som jag bodde hos
hur långt det var till gränsen och enligt honom var det 55 km till gränsen men
tidigare hade jag hört högre siffror. Även om det skulle vara lite längre skulle
det inte ta mer än en dag att cykla dit. Om jag hade lämnat Ural på morgonen
dagen efter jag fått mitt visum skulle jag ha kommit fram en dag för tidigt till
gränsen. Att sitta och vänta vid en gränsstation ett dygn är inte kul och då är
det bättre att stanna en dag till i Ural.
Jag lämnade Ural på morgonen den 11 juni
och cyklingen nordväst gick bra och jag var framme vid den sista byn i Kazakstan
redan på eftermiddagen. Byn var betydligt mindre än jag hade föreställt mig och
jag insåg att det inte skulle gå att spendera mina sista kazakiska tengi där.
Hade ungefär 8000 tengi och det motsvara ungefär 400 kr. Gjorde ett stopp vid en
bensinstation och köpte ett snickers för 120 tengi. Kändes som en bra
investering och på samma gång blev jag av med en del pengar. Frågade de som
jobbade där om det skulle finnas något matställe närmare gränsen men så var inte
fallet. Fick reda på att det fanns ett café inne i byn och även att det var
huset med det röda taket så det skulle bli lätt att hitta. När jag skulle bege
mig från bensinstationen blev jag stoppad av en polisbil och jag kände direkt
igen poliserna. Jag hade träffat dem tidigare under dagen och då gav de mig
choklad och solglasögon så jag undrade vad de ville denna gång. Hade de hittat
mer saker som jag skulle behöva i Ryssland? Men för min del kvittade de om jag
blev stoppad eller ej, jag hade ändå 6 timmar till att döda innan jag skulle
kunna passera gränsen till Ryssland lagligt. Därefter skulle jag även vara
tvungen att vänta tills det blev ljust igen. Det kändes bra att bli stoppad av
polisen och få reda på vad de ville denna gång. De undrade om jag hade haft
några problem och om jag vartrött. Frågade även jag skulle fortsätt mot gränsen
till Ryssland samma dag. Jag förklarade för andra gången samma dag att jag inte
kan korsa gränsen idag för mitt visums giltighetstid började först efter
midnatt. Polisen tyckte att det var väldigt bra att jag stannade en natt till i
Kazakstan för i Ryssland är det farligt och då speciellt längs gränsen. På den
ryska sidan om gränsen fanns det många farliga vargar som gick längs vägen när
det var mörkt och för min del kändes det mest som ett ”Jahaa…” Vet inte hur
många gånger jag har blivit varnad för varg under mina resor och jag har bara
lyckats se varg en gång och när denna varg såg mig sprang den snabbt iväg över
stäppen.
Polisen sa även att jag var tvungen att
vänta på bensinstationen för två franska cyklister hade just korsat gränsen från
Ryssland. De skulle vara framme vid bensinstationen inom en kvart och de tyckte
att jag skulle vänta på dem. Poliserna så även att cyklisterna inte kunde någon
ryska och att jag skulle berätta för dem om vad som gällde för cykling i
Kazakstan. Det kändes som om jag inte hade något att förlora om jag väntade på
dem så jag stannade kvar även när polisen körde iväg. Cyklisterna som kom var en
turkisk kille från England och en fransk tjej och de blev glada när jag stoppade
dem. Jag sa att jag gjorde det på polisens uppdrag och de undrade direkt vilken
polis. Sa att det var två poliser här som kom i en polisbil och som hade sagt
att de två franska cyklister hade korsat gränsen. Den franska tjejen sa direkt
att det måste av varit samma poliser som hade gett dem mineralvatten och choklad
vid gränsen. Jag gjorde även min plikt att svara på alla deras frågor om cykling
i Kazakstan om vilka vägar som var bra att cykla och vad som gäller vid de olika
gränserna.
Känns som om jag har cyklat en del i
Kazakstan under de senaste åren...
Jag passerade gränsen följande dag och det
var drygare än jag hade tänkt mig. På den kazakiska sedan var det först problem
med att jag inte skulle få cykla genom gränsen för det var bara tillåtet med
motorfordon. Den unga killen som stod vid vägbommen stoppade mig och sa att jag
var tvungen att lasta in cykeln på en buss eller på en lastbil för att sedan
kunna fortsätta. Frågade snällt om han var helt korkad men fick inget svar
tillbaka. Jag tror inte att jag skulle ha kunnat övertala en busschaufför att
först lasta in cykeln i en buss och sedan lasta ut den igen efter 10 m för
kontroll, därefter lasta in den igen, åka några hundra meter, lasta ut den igen
för kontroll och sedan tillbaka i bussen igen för att åka 25 m. Därefter skulle
jag vara i Ryssland och kunna fortsätta som vanligt. Killen vid vägbommen tänkte
ett tag och sedan ringde han till tullkontrollen och undrade om jag kunde få
cykla de första 10 m själv. Det gick bra och jag kunde fortsätta. Vid tullen
fick jag plocka ut allt från en väska för kontroll innan jag kunde fortsätta
till passkontrollen som gick snabbare.
Efter den kazakiska kontrollen var det bara
att cykla 500 m till den ryska gränskontrollen och där hade de lunchstängt. Hur
kan man ha två timmar lunchstängt vid en gräns som enligt skyltarna är öppen 24
timmar? Undrar om de även har stängt vid frukost och kvällsmat och när de fikar?
Jag var bara tvungen att fråga om all personal åt lunch vid samma tillfälle och
tydligen gjorde de det. Varför??? Och varför i två timmar? Den ryska
passkontrollen gick snabbt men vid tullen fick jag plocka ut allt från mina
cykelväskor och lägga ut det på en bänk för kontroll och jag tyckte det var
tråkigt. Jag gillar inte att bli tvingad att tömma cykelväskorna men det finns
inte så mycket att göra. De kontrollerade även kameran extra noga för att se om
jag hade gömt något inne i linsen eller vid batteriet. Korkad kontroll men det
var bara att se glad ut och svara på alla frågor.
Alltid lika kul att se Lenin
Det kändes skönt när allt var över och jag
kunde fortsätta mot Samara i Ryssland. Tre dagar efter jag passerade gränsen var
jag framme i staden och jag hade tänkt stanna en natt eller två där men hittade
inget bra ställe. Stannade till vid stranden vid Volga och drack några öl och åt
pizza. Träffade en del lokala cyklister där och pratade med dem några timmar
innan jag fortsatte vidare norrut. Dagen slutade med att jag campade i en ekskog
norr om Samara.
Stranden vid Volga vid centrum av Samara
Följande hade jag ingen större lust att
cykla utan det blev att cykla tillbaka till Volga och slappa på en strand
istället. Det blev också ganska trist så jag fortsatte att cykla istället men
det gick segt så jag cyklade vidare till en annan strand i stället längs Volga.
Där fanns en campingplats vid detta ställe och en del folk så jag bestämde mig
för att stanna för natten. Det fanns även ett öltält där de sålde kall öl och
nykokta kräftor. Det var gott så jag stannade en dag till på platsen.
Efter att följt Volga i två dagar svängde
jag rakt västerut mot Penza som ligger ungefär 50 mil från Samara. Vägen dit
gick smidigt och jag cyklade lite över 10 mil varje dag. När jag närmade mig
Penza blev jag stoppad av en bil och det är inget ovanligt med det. Ut kom tre
äldre kvinnor som sa att vi var kollegor. Jag tyckte det var konstigt att de sa
det så jag undrade varför? De sa att de också håller på med långfärdscykling och
det tyckte jag var ännu konstigare… De ville även bjuda in mig på tee i deras
sommarstuga några hundra meter därifrån och jag tackade ja till erbjudandet och
cyklade efter deras bil till huset. Det blev inte bara tee utan även middag och
jag kom fram till att det stämde att det var cyklister. Kanske inte så aktiva
idag men har varit väldigt aktiva tidigare och cyklat runt i det mesta av Sovjet
och även en del i Västeuropa. Vi var i sommarstugan några timmar och sedan
tyckte de att jag skulle följa med dem till Penza och träffa fler
långfärdscyklister. Jag tackade även ja till detta erbjudande.
Jag stannade i Penza fem dagar och träffade
en hel del ryska långfärdscyklister och det var kul. Första kvällen blev jag
bjuden på middag och där var en äldre man närmare 80 år. Han var väldigt
intresserad och frågade väldigt mycket om mina resor och om olika vägar som jag
har cyklat och varför jag hade valt just dessa vägar. Han ville väldigt gärna se
bilder från mina resor fast han hade problem med synen så det gick inte så bra.
När han lämnade middagen för att åka hem så frågade han hur långt jag har cyklat
totalt och jag svarade stolt 80 000 km. Han tyckte det var bra gjort men att det
fanns mer att se och jag höll med. Han nämnde att han hade som dröm att cykla
från Penza till Paris men han visst inte om han fick göra det för sin fru med
tanke på hans hälsa. Det var några år sedan han gjorde sin sista långa cykeltur
men han hade cyklat mycket i Sovjet. Han nämnde lite försynt att han hade
passerat 300 000 km på sina turer men vill se mer. Jag blev tyst och visste inte
vad jag skulle säga…
Jag träffade den äldre mannen några gånger
till och han föreslog en del vägar i norra Sibirien som han tyckte att jag
skulle kunna cykla nästa sommar. Enligt honom så skulle det krävas en del
förberedelser så det var för sent att göra det i år. Jag tyckte det lät väldigt
intressant så jag får se var jag cyklar om några år.
Under mina dagar i Penza blev det intervju
med två TV-kanaler och även med en lokal tidning. Det blev även ett studiebesök
på det lokala ölbryggeriet och provsmakning av deras ölsorter. De hade två goda
ölsorter och flera som inte alls var goda. Dessa sorter var mest på prov för de
ville få fram fler bra sorter så de testade olika tekniker för det.
Gruppfoto efter TV-intervjun
Efter Penza fortsatte jag västerut mot
Tambov som ligger 30 mil därifrån. Jag planerade att cykla dit och sedan svänga
sydväst mot Ukraina. Jag cyklade de första 20 milen men sedan var jag trött på
trafiken och ville bara bort från den. Jag hittade en avtagsväg som gick i
ungefärlig rätt riktning som jag svängde in på. Det tog inte lång tid innan
avtagsvägen svängde av mot fel håll så det var bara att leta efter en ny väg i
rätt riktning. Det blev att följa grusvägar och traktorvägar de följande dagarna
och 25 mil senare var jag nöjd med att se jordvägar och små halvt övergivna
byar. En del av byarna jag passerade var helt övergivna och det var bara
ruinerna kvar av de gamla husen. Efter dessa 25 mil så hade jag kommit fram till
huvudvägen som leder mellan Tambov och Voronezh så det passade bra att följa den
fram till Voronezh.
Bra väg med lite trafik
Jag stannade en natt i Voronezh hemma hos
en familj och följande dag visade de mig staden. Vi körde runt i staden för att
visa olika platser och på eftermiddagen åkte vi till en badplats där vi
grillade. Jag lämnade staden på sen eftermiddag och cyklade ut ur staden och
slog upp mitt tält vid floden Don.
Från Don fortsatte jag västerut och för två
dagar till jag kom till Efrosimovka som är en liten by som egentligen inte är
värt ett besök. Söder om byn ligger ett större område med slåtterängar och
betesmarker på kalkhaltig berggrund och det var det som lockade. Det finns även
en endemisk tibast
Daphne juliae
som ska växa där. Jag fuskade lite och
hade en GPS-position för en av platserna men det var sen eftermiddag och
ihållande ösregn så jag kunde inte ta mig dit.
Jag tänkte att jag borde kunna cykla en bit
men insåg väldigt snabbt att det inte skulle gå. Det är en omöjlighet att cykla
på leriga jordvägar i ösregn och det gjorde inte det bättre att det var
ordentligt brant. Jag kom inte 5 m efter asfalten tog slut innan jag föll första
gången och det var svårt att komma upp igen för det var halt. Det var bara att
ta sig tillbaka till asfalten och vänta till regnet slutar och tills vägen är
torr. Jag stannade några meter från stället där asfalten slutade över natten
när jag insåg att det inte skulle gå att fortsätta.
Vackert landskap
Följande morgon var det torrare men
fortfarande väldigt lerigt men betydligt bättre än dagen innan. Jag tog mig till
den GPS-positionen som jag hade för lokalen men insåg ganska snart att den inte
stämde. Det fanns ingen tibast på den lokalen så jag letade runt men kunde inte
hitta den. Jag hade även en del bilder på växten och använde dem mer för att
lista ut vilken miljö som passar för växten och det var att gå upp och ner i
backarna för att leta. Jag letade i några timmar men det fanns inte mycket mer
att göra. Jag var ändå tvungen att vänta till vägen blev torrare och cykelbar
igen. Jag kollade även bilderna igen och insåg att de inte är från lokalen utan
måste vara tagna på ett annat ställe. Jag hittade en del andra roliga växter så
det kändes helt klart värt att besöka området. Jag fortsatte söderut och den
leriga vägen fortsatte genom ett botaniskt intressant område med många växtarter
som knappt finns kvar i Sverige. På kvällen var jag tillbaka på asfalten och väl
där började det regna igen och jag var glad att jag hade tagit mig fram till
asfalten.
Dagen efter var det igen tillbaka på leriga
vägar men då hade jag mer tur med vädret :-)
Nu är jag söder om Belgorod och kommer
snart att lämna Ryssland för att fortsätta mot Ukraina. Jag har uppskattat dessa
veckor i Ryssland och det känns helt klart att jag måste återvända igen… Kanske
inte nästa år men året därpå
/Stellan
Bilder från Ryssland 100629
|