Hej

Kostanay, 14 April

Jag är tillbaka i Kazakstan sedan två månader och har även börjat årets cykling. Det har inte blivit så mycket cykling utan mest att sitta och vänta på att snön ska smälta bort. Jag lämnade Kazakstan förra året i månadsskiftet oktober/november för att åka tillbaka till Sverige för bland annat jobb. Jag hade tänkt stanna i Sverige tre månader men det blev inte så att jag lyckades hålla mig inom landets gränser så länge. Under två veckor i januari var jag över i Polen för att träffa gamla bekanta som jag träffade några år tidigare i Kaukasus. Jag gillade Polen och det är inte helt omöjligt att jag hamnar där igen inom snar framtid men då med cykel.

Jag hade även tänkt åka direkt till Kazakstan från Sverige men efter att ha kollat runt på olika resesajter insåg jag att det inte skulle bli dyrare om man gjorde några extrastopp på vägen dit. Det slutade med att det blev 6 dagars stopp i Holland och 5 dagar i Egypten innan jag vara framme i Almaty i sydöstra Kazakstan. Almatys flygplats ligger ungefär 150 mil från den plats där jag hade vinterparkerat cykeln så valet av flygplats var kanske inte det bästa. Det var till Almaty som jag kunde hitta den billigaste flygbiljetten. Jag behövde även besöka en större stad för att förlänga mitt kazakiska visum innan jag kunde fortsätta mitt cyklande och jag vet var och hur man gör det i Almaty.

Jag stannade tre dagar i Almaty för att fixa ett nytt visum och även för att kunna registrera mitt boende i Kazakstan. Även denna gång vet jag inte riktigt var jag bor men jag tror att adressen leder till en sommarstuga som ägs av en thailändare utanför Almaty. De dagar jag var i staden stannade jag i alla fall i denna stuga. Ägaren gav mig även en adress så troligtvis borde den leda dit eller tills hans lägenhet inne i centrum. Jag tycker att systemet med att man måste registrera sig på en adress är korkat och speciellt om man reser runt i landet hela tiden. Jag har inte träffat någon västerlänning som verkligen bor på den adress som man har uppgett till immigrationspolisen. Ok, när jag var i Kazakstan 2008 registrerade jag mig hos immigrationspolisen i Aktau och de gick med att registrera mig till mitt tält. Troligtvis berodde det på att det var sent på eftermiddagen och de ville gå hem och jag ville inte gå därifrån utan rätt stämpel i passet.

Efter tre dagar i Almaty var det att köpa en tågbiljett och därefter njuta av 25 timmar i ett kazakiskt tåg upp till Makinsk där min cykel väntade. Jag hade tänkt starta ganska snart med cyklingen men insåg att det inte skulle vara så säkert pga kylar. Temperaturen låg de första veckorna mellan -35 till – 45 och det blåste mycket. Det går att cykla i dessa temperaturen men det sliter ordentligt på cykel och övrig utrustning.


      Första dagen med cykeln i Makinsk

Jag stannade i Makinsk och lämnade stället första dagen då det var varmt och någon plusgrad. Jag cyklade nordväst mot Shchushinsk om var framme efter några timmar. Det var redan kallare när jag kom dit och det kändes skönt att kunna komma inomhus igen. Jag besökte en amerikansk kille som jobbar för Peace Corp och stannade hos honom. Hade egentligen bara tänkt stanna en natt men det tre. Vädret ändrade sig och när jag vaknade upp efter första natten var det full snöstorm och 40 cm nysnö på gatorna. Man ger sig inte ut från byar och städer vid snöstormar eller kyla i Kazakstan. Allt stängs ner och det är bara att vänta på bättre väder. Tåg och bussar brukar inte gå om temperaturen är under -30 och det samma gäller under och efter snöoväder. Det tog befolkningen två dagar att skotta bort tillräckligt med snö för att trafiken skulle rulla igen på vägarna. För min del blev det att stanna tre nätter i Shchushinsk innan jag kunde fortsätta.


     Motorvägscykling i Kazakstan

Vägen mellan Makinsk och Shchushinsk är trefilig motorväg och tråkig att cykla. Vägen fortsätter norrut till Kokshetau men jag var redan trött på att cykla huvudvägar så jag valde istället att cykla rakt västerut från Shchushinsk. Vägen var mindre och jag var osäker på om den var plogad. Fick reda på att den var plogad tillräckligt bra för att man skulle kunna köra bil fram till Zerenda. Vägen därifrån söderut mot Atbazar skulle inte vara plogad och den skulle inte bli plogad förrän vinden hade lagt sig. Även om man plogar så försvinner vägen direkt igen i drivsnön. Fram till Zerenda är det drygt 10 mil och sedan är det 15 mil till innan Atbazar. 10 mil plogad väg är bättre än inget så det var bara att tramp på framåt. Jag oroade mig inte för att vägen skulle vara oplogad längre fram utan litade helt på att de obetalda kazakiska vägarbetarna (senaste lönen är utbetalad i september 2009. De andra lönerna är indragna pga av den ekonomiska världskrisen) skulle göra sitt jobb och skotta fram vägen åt mig. Första kravet är att vinden ska mojna för att jobbet ska bli gjort. Även en stark vind gör att jag inte kan cykla…


     Inte en perfekt plogad väg...

Vägen var i bättre skick än jag hade trott och på de flesta ställen hade vinden blåst bort alla snö från vägen men inte överallt. Vid vissa ställen låg det meterhögt med drivsnö. Det flesta av dem var delvis bortgrävda och väldigt ofta var det bilar som hade kört fast. Det blev många timmar på cykeln men det blev inte många km cyklade. Drivsnö och motvind är inte något som gynnar långa avstånd. På kvällen slog jag upp tältet för första gången för året och det var kallt. Temperaturen gick ner till -27 under natten men det var inte så kallt när man väl hade krypet ner i sovsäcken. Det värsta är helt klart när man ska lämna sovsäcken på morgonen och allt är stelfruset. Vintertältning utan morgnar skulle vara helt perfekt för min del.

Det var inte mer än att plocka ihop tältet på morgonen med stelfrusna fingrar och fortsätta mot Zerenda. Jag trodde jag skulle kunna ta mig dit under dagen men vinden var hemsk och kylan gjorde det inte bättre. Det kändes som om det var motvind hela tiden men antagligen var det inte så. Jag försökte skydda ansikten mot vinden och det gick relativt bra men jag insåg senare att jag skulle ha skyddat det bättre. Några dagar senare lossnade en del skinn på de delar som hade varit värst utsatta mot kylan. När jag hade drygt en mil kvar till Zerenda passerade jag en mindre by och där blev jag stoppad av en man som undrade var jag var ifrån. Förklara som det var och sedan undrade han om jag ville stanna hemma hos honom. Det tog inte lång tid att övertala mig och det kändes skönt att komma in i värmen. Det var inte så varmt egentligen i huset men det var plusgrader men inte tillräckligt varmt för att all is i mina vattenflaskor skulle tina under natten.

Jag lämnade byn nästa morgon och kom fram efter en timme till Zerenda där jag blev stoppad av polis. Att jag blev stoppad av polisen kom inte som en överraskning utan det var mer eller mindre vad jag hade räknat med. Jag hade träffat en polis dagen innan och han hade då bjudit in mig till middag. Troligtvis händer det inte så mycket i byn så han hade skickat en kollega till utkanten av byn som satt och väntade i sin gamla polisbil av märket Lada. Polisen stoppade mig direkt och sedan var det bara att följa med på lunch. Jag lyckades komma undan all vodkadrickande men det blev en ordentlig lunch innan jag fortsatte mot Atbazar.

Det blev två nätter till i mitt tält innan jag kom fram till Atbazar och vägen dit var ok. Cyklingen dit var ungefär som dagarna innan men vägen blev bättre och landskapet mer öppet. Några mil söder om Zerenda försvann den sista skogsdungen och de träd som fanns kvar var de som var planterade längs vägen som vind- och drivsnöskydd. Även dessa träd försvann några mil senare. Cyklingen flöt på som vanligt fram till min vänstra pedal gick sönder och slutade snurra runt. Jag fick stanna och gjorde en snabbmeckning för att se om jag kunde fixa till problemet och upptäckte att kullagren var sönder men det var inte mer än att försöka fixa ihop pedalerna och hoppas att det skulle fungera. Jag plockade bort de kulor som hade gått sönder. Det funkade inte bra så jag fick mecka igen.  Jag försökte laga pedalerna tre gånger med lika dåligt resultat varje gång. Det gick att cykla ett hundratals meter innan problemet återkom och därefter var det bara att mecka igen. När samma problem återkom för tredje gången insåg jag att kullager i cykelpedaler bara var i-landslyx så jag plockade bort dem. Varför har man egentligen kullager i cykelpedaler? Det fungerade faktiskt betydligt bättre utan kullagren men pedalen roterade väldigt ojämnt. Dagen efter och 10 mil senare var jag framme i Atbazar där jag tog in på hotell.


     Vägen mot Atbazar

Jag stannade några dagar i Atbazar och det blev inte så mycket gjort egentligen. Det var skönt att vila upp sig och jag behövde även kolla över cykeln. Efter en timme på marknaden hittade jag ett par med nya trampor som även passade till cykeln. Det är inte det lättaste att hitta cykeldelar på en marknad i Kazakstan i slutet av vintern. På de flesta ställen fick jag svaret att jag skulle komma tillbaka om en månad om jag behövde några cykeldelar. Till slut hittade jag en leksaksaffär som även hade cykeldelar för barncyklar och till min stora glädje passade pedalerna även till min cykel.  


     Centrum i Atbazar

Efter tre nätte i Atbazar lämnade jag staden och det var tungt att börja cykla igen. Det var stark motvind och flaskan med rödvin som jag hade druckit innan avfärden gjorde det inte så mycket bättre. Om man ser det positivt så är en flaska rödvin bättre än en flaska med sprit. Jag cykla knappt 3 mil innan det blev att resa tältet igen.


     En av mina tältplatser

Natten blev inte så kall men blåsten höll i sig och ökade på morgonen så det var inte kul att plocka ner tältet. Jag var hela tiden orolig att tältet skulle flyga iväg om jag inte föll fast det ordentligt. Jag vågade inte chansa på att jag skulle kunna hålla tältet om vinden tog i ordentligt och som extra säkerhet satte jag en spännrem mellan tältet och cykeln för att ha något som håller tältet även om mina stelfrusna fingrar inte skulle hålla det. Det fungerade ganska bra men det tog betydligt längre tid än vanligt att få ned tältet och packa ihop alla. Hela tiden var det att tänka på att hålla fast allt och inte låta vinden ta något. Jag tog mig tillbaka till vägen och trodde att det skulle gå att cykla sakta framåt men det gick inte att hålla sig kvar på cykeln. Det var inte mer än att leda cykeln framåt men jag insåg att det var ett meningslöst jobb att försöka komma fram till nästa by som låg 3 mil längre bort. Det skulle naturligtvis gå att leda cykeln dit men det skulle ta väldigt lång tid. Det var inte mer än att vända tillbaka till närmaste byggnad som jag hade passerat någon km för min senaste tältplats. Att cykla tillbaka var lätt, väldigt lätt och jag lyckades komma upp i 32 km/h genom att bara sträcka ut en arm åt sidan så att vinden fick mer yta att ta tag i. Jag skulle troligtvis även kunna få upp en ännu högre hastighet om jag hade trampat. Jag hoppades att det skulle finns någon i byggnaden som skulle bjuda in mig. Om det inte finns någon där skulle jag ändå kunna använda byggnaden som ett vindskydd och vänta tills vinden mojnade. Jag hade tur och det fanns folk som kunde öppna och bjuda in mig. Jag stannade där hela dagen och även följande natt. Jag fick även reda på att man hade stängt vägen längre fram p.g.a. problem med drivsnö och att lastbilar som hade blåst omkull.

På kvällen blåste det fortfarande ordentligt men vinden hade lagt sig tills morgonen. Nästa morgon var det kyligt och väldigt dimmigt och sikten var minimal. Jag fick en känsla att vara tillbaka i Skåne under vintern. Ett platt landskap utan träd där man borde ha haft en sikt på någon mil men med en tät kylig dimma som gör att man inte kan se den andra sidan av vägen. Dimma höll i sig den mesta av dagen och det blir en speciell känsla att cykla när man inte ser något och där allt ser lika dant ut. Man har ingen känsla alls hur långt man cyklar utan det känns som om man är kvar på samma plats.


     Kvällsutsikt från tältet


     Morgonutsikt från tältet

Det tog mig lite mindre än en vecka att ta mig mellan Atbazar och Kostanay och det kändes skönt att komma fram till en riktig stad. Jag var senast i denna stad under sommaren 2008 och lärde känna en del personer som jag hade tänkt besöka igen. Sovplatsen var redan ordnad sedan tidigare genom att flytta in till en amerikan som jobbar i staden. Han jobbade tidigare i Makinsk och det var där jag hade lärt känna honom. Jag hade tänkt stanna en vecka men har redan varit här mer än en vecka. Jag har träffat en del gamla bekanta och även träffat många nya trevlig människor här. Har har hållit tre olika föredrag på olika ställen i staden angående cykling och ekoturism, haft intervju med två lokala tidningar och haft ett reportage med en nationell TV-kanal. Det brukar vara ungefär samma frågor vid föredragen och i regel handlar de om hur jag finansierar mina resor, vad mina föräldrar tycker och om jag är rädd för vilda djur. Ibland blir det även frågor om Sverige och då handlar det om hur man får visum dit och om det är lätt att hitta ett jobb. Ibland blir det även frågor om Sveriges president men då får man förklarar att vi inte har president utan en kung.

/Stellan