Nu har jag lämnat Kaukasus bakom mig och har kommit till Iran. Jag passerade gränsen
för två dagar sedan och kommit till Garmi som är en liten stad nära gränsen
till Azerbajdzjan. Jag har spenderat denna dag i staden och varit runt och hälsat
på några politiker och även en tur på universitetet.
Jag stannade i Tbilisi i knappt två veckors tid innan jag hade ordnat de visum
som jag behövde till Azerbajdzjan och Iran. Jag skulle ha
kunnat cyklat rakt österut direkt till Azerbajdzjan men jag bestämde mig för
att göra en tur norrut först och se de högre bergen i Kaukasus och det är något
som jag inte ångrar. Jag lämnade huvudstaden och hade då som mål att cykla
mot Kazbegi som är en liten by i närheten av den ryska gränsen
och det finns även ett berg väster om staden som är 5000 m högt och det var
det jag ville se. När jag lämnade Tbilisi viste jag inte om det fanns en
rimlig möjlighet att klättra upp på berget eller om det krävdes speciell
utrustning som jag inte har.
Vägen mot Kazbegi går uppför den mesta tiden och startar i ett ganska
torrt landskap nere vid Tbilisi och desto längre norrut man kommer desto grönare
blir det och även mer regn som jag upptäckte.
Hade träffat några amerikanska
cyklister tidigare och enligt dem så var det två dagars cykling till Kazbegi,
om man cyklade på ordentligt, så för mig tog det tre dagar. Tog det ganska lugnt
på vägen dit och blev inbjuden flera gånger till olika familjer på mat
och naturligtvis vin, som efter några glas övergick till sprit. Jag har blivit
ganska förvånad många gånger på hur duktiga georgierna är på att göra
sprit av det man har. Har testat olika sorters sprit gjord på gammalt bröd,
honung, vindruvor, plommon, honungsmelon och andra frukter. Enligt en georgisk
bonde jag träffade den sista dagen i landet var vattenmeloner det sämsta man
kunde odla, för det kunde man inte göra sprit på...
Jag fick även en dunk med
5 liter vin på vägen mot Kazbegi och mannen som gav det tyckte att jag kunde
dricka några glas på morgonen så jag inte nyktrar till. Vinet var inte så
gott men jag tog med det till Kazbegi där jag bjöd bort det till andra
turister bl.a. två tjejer från Israel där en tyckte det var bra att jag sa
att det var vin så hon visste vad det var hon drack.
Jag stannade i Kazbegi i tre nätter och det blev aldrig att jag gick upp på
berget. Jag gick upp en bit men tyckte det såg för kallt ut längre upp och några
tyska turister som jag träffade där sa att det hade varit snöstorm uppe på
berget de senaste dagarna och pga. detta väntade alla på dagen med solsken så att
det skulle gå att klättra den sista biten upp till toppen. De hade redan
varit uppe på toppen men det fanns några andra mindre berg i området som de
skulle upp på om det blev bra väder. De sa att det krävdes bra
alpinutrustning och erfarenhet för att klättra den sista biten upp och det
saknar jag och jag kände mig inte sugen på att hyra en guide för att göra
det.
Så istället för berget blev det en tur ner till gränsstationen
till Ryssland som var stängd sedan 2 år och vägen dit var bortspolad av
floden den hade följt. Andra dagen gick jag upp till en kyrka som ligger på en
kulle väster om byn och därifrån var utsikten bra.
Efter Kazbegi cyklade jag österut och tanken var att se hur långt jag kunde ta
mig längs gränsen till Ryssland.
Det fanns en dalgång några mil österut och
från den kunde jag välja att cykla söderut mot Tbilisi igen eller att fortsätta
ännu längre österut på dåliga vägar. Första fyra milen österut från
Kazbegi gick det bra att cykla, först på en asfaltväg som snabbt blev dålig
och övergick till en grusväg.
Väl framme i Dzuta, som är den sista byn i
dalen, blev vägen väldig dålig men fortfarande cykelbar. Ibland undrade jag om
jag cyklade på vägen eller om jag var i bäcken som rann bredvid. Svårt att
avgöra, men det gick sakta uppför tills jag kom till en militär checkpoint.
Där var det 6 militärer som jobbade och stoppade mig och började utfrågningen.
Undrade vart jag skulle och var jag kom ifrån. Om jag hade mitt pass med mig och
om jag hade de tillstånd jag behövde. Sa att jag hade mitt pass och att jag
inte behövde några andra tillstånd. Militären höll inte med och sa att jag
var tvungen att vänta för att få en bekräftelse från högre upp.
Det tog
dem drygt 20 min innan jag fick reda på att de kunde fixa tillstånden till mig,
men jag var tvungen att stanna där tills nästa morgon för det var för sent på
dagen tyckte de. Jag tyckte det lät bra och undrade var jag kunde slå upp mitt
tält och det kunde jag inte göra i närheten av dem för det var militärområde.
De sa att jag var tvungen att gå tillbaka 500 m där det fanns ett hus där jag
kunde stanna. Inte i huset för det var militärt, utan utanför det. Cyklade
tillbaka till huset och slog upp mitt tält. Huset var "militärt"
och såg ut som ett kök med bord och bänkar men annars var det tomt. Fanns även
toaletter och duschar där så jag antar att det måste ha varit någon lägerplats
för militären tidigare och det fanns även tydliga spår efter tält
som har stått länge.
Nästa dag gick jag tillbaka till militärerna som skrev ut det tillstånd jag behövde
för att fortsätta och sedan bar det av uppför. Det gick faktiskt att
cykla några km till på kostigar, för det sista som kunde kallas väg slutade
vid militärerna. Ofta gick det att cykla några hundra meter innan man fick ta
leda cykeln förbi en snövall eller korsa bäcken eller bara för att det var för
mycket sten.
Jag kom inte så långt denna dag för det blev istället mycket fotograferande och på eftermiddagen började det regna så jag slog upp tältet istället.
Att leda en cykel på branta hala sluttningar i regn är inget som tilltalar mig
speciellt när molnen ligger i samma höjd som cykeln.
Nästa dag startade jag
tidigt och en timme senare var jag uppe på bergspasset som låg lite over 3000m
och sedan var det nedför igen. Den andra sidan var betydligt brantare och det
gick knappt att cykla utan det var att leda cykeln i zigg-zack ned för berget. Det
var värst i början för längden på en "raksträcka" mellan svängarna
var kortare än längden på min cykel men jag kom ner i alla fall. Väl nere för
den värsta branten gick det bra att cykla igen på alla kostigarna som fanns där
och vid skymningen var jag nere vid Koshka som är den första byn i nästa dalgång.
Väl där träffade jag ett filmteam som gjorde en dokumentärfilm om folket i
Kaukasus och de bjöd in mig till deras läger.
Jag stannade två nätter i Koshka och spanade in hur filmteamet jobbade och
tydligen så skulle filmen handla om en georgier som återvänder till Georgien
efter 15 års frånvaro för att uppleva de gamla traditionerna i bergen. Låter
som en ganska tråkig film, enligt mitt tycke, men killen som återvände var desto
roligare.
En hel dag i Koshka räckte för mig. Jag hade då sett tillräckligt
av den lokala kulturen och även en av producenterna var ganska trött på den
efter tre dagar där. Tanken var att de skulle stanna 5 veckor för filmen och
jag vet inte hur det har gått för dem.
Efter Koshka vände jag söderut mot Tbilisi igen för jag var inte så sugen på
fler bergspass. Egentligen skulle det har varit kul men skulle ha blivit svårt pga.
dåliga kartor och dålig koll på området. Tydligen så är vissa områden
längre österut minerade så man bör ha en guide med sig och det låter
jobbigt tycker jag.
Vägen mot Tbilisi var naturligtvis kass men ibland kunde man
hitta små områden av asfalt att cykla på. Vet egentligen inte varför jag
letar efter asfaltområdena när det är lättare att följa kostigarna bredvid
vägen för de är jämnare. Men som sagt så fanns det i alla fall asfalt på vägen.
På sen eftermiddag var jag nere vid Zinwall som jag hade passerat på vägen
mot Kazbegi. Jag kom aldrig tillbaka till vägen som jag cyklade på tidigare,
utan svängde österut upp i nya berg där jag slog upp tältet för
natten.
Jag fortsatte sedan österut och tre dagar senare var jag framme vid gränsen
till Azerbajdzjan och vägen dit var enkel. Vägen gick genom relativt kuperat
landskap i början, men efterhand blev det flackare och svagt nedför hela tiden.
De sista två dagarna i Georgien passerade jag genom en stor dalgång mellan Högre
och Lägre Kaukasus och hela dalgången var uppodlad och längs vägen var det försäljare
som sålde frukt och vattenmeloner. Tydligen hade det inte så stor betydelse om
man sålde något utan det viktiga var att komma ifrån hemmet så att man kunde
dricka vin i lugn och ro. Tydligen var det någon kristen högtid och enligt männen
var det bara kvinnor som gick till kyrkan, män ska dricka vin istället...
Så när jag var vid gränsen till Azerbajdzjan kändes det skönt att komma
till ett muslimskt land där man borde dricka mindre...
Var inga större problem vid gränsen men de klagade på mitt visum till Armenia,
som de officiellt ligger i krig med sedan 15 år. Det gäller ett område i sydvästra
Azerbajdzjan. Azerbajdzjan anklagar Armenien för att ha ockuperat området men
Armenien tillbakavisar det och säger att det inte är under armenisk ockupation,
utan ett självständigt land med en egen regering och president.
Vet inte vem som har rätt så det är bättre att inte svara
på några frågor om vad jag tycker om Armenien eller om det ockuperade området.
Jag kom igenom gränsstationen och kunde fortsätta vidare.
Azerbajdzjan känns väldigt annorlunda jämfört med resten av Kaukasus. Det
känns som om man har hamnat långt tillbaka i tiden men samtidigt är det väldigt
modernt tekniskt jämfört med grannländerna och även infrastrukturen är
betydligt bättre. Landet är väldigt mansdominerat och efter några dagar i
landet kändes det som om landets befolkning bara bestod av skrikande
tedrickande män. De norra delarna i landet var vackra med skogsklädda berg
men desto längre söderut jag kom desto tråkigare landskap och fler män. Svårt
att beskriva landet men det känns som om något har gått fel där och att
utvecklingen har stannat även när levnadsstandarden har ökat de senaste året.
Landskapet var helt ok i början med gröna fuktiga skogar fulla av mygg. Även
de centrala delarna av landet där allt var torrt och sönderbränt var ok men längre
söderut ville jag bara försvinna. De sista tre dagarna följde jag en nästan
helt rak väg som gick mellan två bevattningskanaler som gjorde det svårt att
komma mer än 4 m från vägen, om man inte ville ta sig ett bad.
Med jämna mellanrum
passerade jag någon by med några kaféer som var helt fulla med tedrickande män.
När den första mannen fick syn på mig började han skrika eller vissla
för att få mig till sitt bord så att han kunde visa att han har fångat en västerlänning
som han kunde bjuda på te. Naturligtvis, när man väl var upptäckt började
alla andra män att skrika och vissla på samma sätt för att få min uppmärksamhet
och det slutade alltid med att jag inte stannade alls. Drickandet var betydligt
mindre i Azerbajdzjan än i Georgien men antalet fulla störande män var desto högre. Mycket kan jag stå ut med under mina resor men när fulla muslimska män
som knappt kan stå på egna ben kommer fram och förklarar hur bra islam är
och att jag borde bli muslim gör mig knäpp. Detta hände flera gånger varje
dag i landet så det kändes skönt att komma till gränsen till Iran efter
drygt en veckas tid i Azerbajdzjan, där jag först hade tänkt stanna längre.
Det tog lång tid att passera den Azerbajdzjan gränsen och detta troligtvis pga.
att jag hade ett armeniskt visum i passet. De tog mitt pass och fotokopierade det
flera gånger och ringde runt och kollade om allt var ok. De sa även att jag
var tvungen att stanna över natten för den Azerbajdzjanska ambassaden i Tbilisi
var stängd och att de var tvungna att ringa dit och kolla om mitt visum
var ok. Efter nästan en timmes tid hade de lyckats få tag i någon i Baku som
kunde säga att det var OK, att jag trots allt kunde lämna landet med ett armeniskt
visum i passet.
Därefter blev det den iranska gränsstationen som inte heller var så smidig
och där det slutade med att jag fick peka ut Sverige på en världskarta för
att visa att mitt pass var äkta. När jag väl var igenom hade det redan börja
skymma så det var inte mycket mer än att passera första byn och leta efter en
tältplats för natten.
Har nu varit i Iran två dagar och är på väg sydöst mot Teheran . Jag vet
inte hur lång tid det kommer att ta dit men nästa inlägg kommer troligtvis därifrån..
/Stellan
|