Hej

Garmi 20070906

Nu har jag lämnat Kaukasus bakom mig och har kommit till Iran. Jag passerade gränsen för två dagar sedan och kommit till Garmi som är en liten stad nära gränsen till Azerbajdzjan. Jag har spenderat denna dag i staden och varit runt och hälsat på några politiker och även en tur på universitetet.

Jag stannade i Tbilisi i knappt två veckors tid innan jag hade ordnat de visum som jag behövde till Azerbajdzjan och Iran. Jag skulle ha kunnat cyklat rakt österut direkt till Azerbajdzjan men jag bestämde mig för att göra en tur norrut först och se de högre bergen i Kaukasus och det är något som jag inte ångrar. Jag lämnade huvudstaden och hade då som mål att cykla mot Kazbegi som är en liten by i närheten av den ryska  gränsen  och det finns även ett berg väster om staden som är 5000 m högt och det var det jag ville se. När jag lämnade Tbilisi viste jag inte om det fanns en rimlig möjlighet att klättra upp på berget eller om det krävdes speciell utrustning som jag inte har.

Vägen mot Kazbegi går uppför den mesta tiden och startar i ett ganska torrt landskap nere vid Tbilisi och desto längre norrut man kommer desto grönare blir det och även mer regn som jag upptäckte. 
Hade träffat några amerikanska cyklister tidigare och enligt dem så var det två dagars cykling till Kazbegi, om man cyklade på ordentligt, så för mig tog det tre dagar. Tog det ganska lugnt på vägen dit och blev inbjuden flera gånger till olika familjer på mat och naturligtvis vin, som efter några glas övergick till sprit. Jag har blivit ganska förvånad många gånger på hur duktiga georgierna är på att göra sprit av det man har. Har testat olika sorters sprit gjord på gammalt bröd, honung, vindruvor, plommon, honungsmelon och andra frukter. Enligt en georgisk bonde jag träffade den sista dagen i landet var vattenmeloner det sämsta man kunde odla, för det kunde man inte göra sprit på... 
Jag fick även en dunk med 5 liter vin på vägen mot Kazbegi och mannen som gav det tyckte att jag kunde dricka några glas på morgonen så jag inte nyktrar till. Vinet var inte så gott men jag tog med det till Kazbegi där jag bjöd bort det till andra turister bl.a. två tjejer från Israel där en tyckte det var bra att jag sa att det var vin så hon visste vad det var hon drack.

Jag stannade i Kazbegi i tre nätter och det blev aldrig att jag gick upp på berget. Jag gick upp en bit men tyckte det såg för kallt ut längre upp och några tyska turister som jag träffade där sa att det hade varit snöstorm uppe på berget de senaste dagarna och pga. detta väntade alla på dagen med solsken så att det skulle gå att klättra den sista biten upp till toppen. De hade redan varit uppe på toppen men det fanns några andra mindre berg i området som de skulle upp på om det blev bra väder. De sa att det krävdes bra alpinutrustning och erfarenhet för att klättra den sista biten upp och det saknar jag och jag kände mig inte sugen på att hyra en guide för att göra det.  

Så istället för berget blev det en tur ner till gränsstationen till Ryssland som var stängd sedan 2 år och vägen dit var bortspolad av floden den hade följt. Andra dagen gick jag upp till en kyrka som ligger på en kulle väster om byn och därifrån var utsikten bra.

Efter Kazbegi cyklade jag österut och tanken var att se hur långt jag kunde ta mig längs gränsen till Ryssland. 
Det fanns en dalgång några mil österut och från den kunde jag välja att cykla söderut mot Tbilisi igen eller att fortsätta ännu längre österut på dåliga vägar. Första fyra milen österut från Kazbegi gick det bra att cykla, först på en asfaltväg som snabbt blev dålig och övergick till en grusväg. 
Väl framme i Dzuta, som är den sista byn i dalen, blev vägen väldig dålig men fortfarande cykelbar. Ibland undrade jag om jag cyklade på vägen eller om jag var i bäcken som rann bredvid. Svårt att avgöra, men det gick sakta uppför tills jag kom till en militär checkpoint. Där var det 6 militärer som jobbade och stoppade mig och började utfrågningen. Undrade vart jag skulle och var jag kom ifrån. Om jag hade mitt pass med mig och om jag hade de tillstånd jag behövde. Sa att jag hade mitt pass och att jag inte behövde några andra tillstånd. Militären höll inte med och sa att jag var tvungen att vänta för att få en bekräftelse från högre upp. 
Det tog dem drygt 20 min innan jag fick reda på att de kunde fixa tillstånden till mig, men jag var tvungen att stanna där tills nästa morgon för det var för sent på dagen tyckte de. Jag tyckte det lät bra och undrade var jag kunde slå upp mitt tält och det kunde jag inte göra i närheten av dem för det var militärområde. De sa att jag var tvungen att gå tillbaka 500 m där det fanns ett hus där jag kunde stanna. Inte i huset för det var militärt, utan utanför det. Cyklade tillbaka till huset och slog upp mitt tält. Huset var "militärt" och såg ut som ett kök med bord och bänkar men annars var det tomt. Fanns även toaletter och duschar där så jag antar att det måste ha varit någon lägerplats för militären tidigare och det fanns även tydliga spår efter  tält som har stått länge.

Nästa dag gick jag tillbaka till militärerna som skrev ut det tillstånd jag behövde för att fortsätta och sedan bar det av uppför. Det gick faktiskt att cykla några km till på kostigar, för det sista som kunde kallas väg slutade  vid militärerna. Ofta gick det att cykla några hundra meter innan man fick ta leda cykeln förbi en snövall eller korsa bäcken eller bara för att det var för mycket sten. 
Jag kom inte så långt denna dag för det blev istället mycket fotograferande och på eftermiddagen började det regna så jag slog upp tältet istället. Att leda en cykel på branta hala sluttningar i regn är inget som tilltalar mig speciellt när molnen ligger i samma höjd som cykeln. 
Nästa dag startade jag tidigt och en timme senare var jag uppe på bergspasset som låg lite over 3000m och sedan var det nedför igen. Den andra sidan var betydligt brantare och det gick knappt att cykla utan det var att leda cykeln i zigg-zack ned för berget. Det var värst i början för längden på en "raksträcka" mellan svängarna var kortare än längden på min cykel men jag kom ner i alla fall. Väl nere för den värsta branten gick det bra att cykla igen på alla kostigarna som fanns där och vid skymningen var jag nere vid Koshka som är den första byn i nästa dalgång. Väl där träffade jag ett filmteam som gjorde en dokumentärfilm om folket i Kaukasus och de bjöd in mig till deras läger.

Jag stannade två nätter i Koshka och spanade in hur filmteamet jobbade och tydligen så skulle filmen handla om en georgier som återvänder till Georgien efter 15 års frånvaro för att uppleva de gamla traditionerna i bergen. Låter som en ganska tråkig film, enligt mitt tycke, men killen som återvände var desto roligare. 
En hel dag i Koshka räckte för mig. Jag hade då sett tillräckligt av den lokala kulturen och även en av producenterna var ganska trött på den efter tre dagar där. Tanken var att de skulle stanna 5 veckor för filmen och jag vet inte hur det har gått för dem.

Efter Koshka vände jag söderut mot Tbilisi igen för jag var inte så sugen på fler bergspass. Egentligen skulle det har varit kul men skulle ha blivit svårt pga. dåliga kartor och dålig koll på området. Tydligen så är vissa områden längre österut minerade så man bör ha en guide med sig och det låter jobbigt tycker jag. 
Vägen mot Tbilisi var naturligtvis kass men ibland kunde man hitta små områden av asfalt att cykla på. Vet egentligen inte varför jag letar efter asfaltområdena när det är lättare att följa kostigarna bredvid vägen för de är jämnare. Men som sagt så fanns det i alla fall asfalt på vägen. På sen eftermiddag var jag nere vid Zinwall som jag hade passerat på vägen mot Kazbegi. Jag kom aldrig tillbaka till vägen som jag cyklade på tidigare, utan svängde österut upp i nya berg där jag slog upp tältet för natten.

Jag fortsatte sedan österut och tre dagar senare var jag framme vid gränsen till Azerbajdzjan och vägen dit var enkel. Vägen gick genom relativt kuperat landskap i början, men efterhand blev det flackare och svagt nedför hela tiden. De sista två dagarna i Georgien passerade jag genom en stor dalgång mellan Högre och Lägre Kaukasus och hela dalgången var uppodlad och längs vägen var det försäljare som sålde frukt och vattenmeloner. Tydligen hade det inte så stor betydelse om man sålde något utan det viktiga var att komma ifrån hemmet så att man kunde dricka vin i lugn och ro. Tydligen var det någon kristen högtid och enligt männen var det bara kvinnor som gick till kyrkan, män ska dricka vin istället... 
Så när jag var vid gränsen till Azerbajdzjan kändes det skönt att komma till ett muslimskt land där man borde dricka mindre...

Var inga större problem vid gränsen men de klagade på mitt visum till Armenia, som de officiellt ligger i krig med sedan 15 år. Det gäller ett område i sydvästra Azerbajdzjan. Azerbajdzjan anklagar Armenien för att ha ockuperat området men Armenien tillbakavisar  det och säger att det inte är under armenisk ockupation, utan ett självständigt land med en egen regering och president.  Vet inte vem som har rätt  så  det  är bättre att inte svara på några frågor om vad jag tycker om Armenien eller om det ockuperade området. Jag kom igenom gränsstationen och kunde fortsätta vidare.

Azerbajdzjan känns väldigt annorlunda jämfört med resten av Kaukasus. Det känns som om man har hamnat långt tillbaka i tiden men samtidigt är det väldigt modernt tekniskt jämfört med grannländerna och även infrastrukturen är betydligt bättre. Landet är väldigt mansdominerat och efter några dagar i landet kändes det som om landets befolkning bara bestod av skrikande tedrickande män. De norra delarna i landet var vackra med skogsklädda berg men desto längre söderut jag kom desto tråkigare landskap och fler män. Svårt att beskriva landet men det känns som om något har gått fel där och att utvecklingen har stannat även när levnadsstandarden har ökat de senaste året.

Landskapet var helt ok i början med gröna fuktiga skogar fulla av mygg. Även de centrala delarna av landet där allt var torrt och sönderbränt var ok men längre söderut ville jag bara försvinna. De sista tre dagarna följde jag en nästan helt rak väg som gick mellan två bevattningskanaler som gjorde det svårt att komma mer än 4 m från vägen, om man inte ville ta sig ett bad. 
Med jämna mellanrum passerade jag någon by med några kaféer som var helt fulla med tedrickande män. När den första mannen fick syn på mig började han  skrika eller vissla för att få mig till sitt bord så att han kunde visa att han har fångat en västerlänning som han kunde bjuda på te. Naturligtvis, när man väl var upptäckt började alla andra män att skrika och vissla på samma sätt för att få min uppmärksamhet och det slutade alltid med att jag inte stannade alls. Drickandet var betydligt mindre i Azerbajdzjan än i Georgien men antalet fulla störande män var desto högre. Mycket kan jag stå ut med under mina resor men när fulla muslimska män som knappt kan stå på egna ben kommer fram och förklarar hur bra islam är och att jag borde bli muslim gör mig knäpp. Detta hände flera gånger varje dag i landet så det kändes skönt att komma till gränsen till Iran efter drygt en veckas tid i Azerbajdzjan, där jag först hade tänkt stanna längre.

Det tog lång tid att passera den Azerbajdzjan gränsen och detta troligtvis pga. att jag hade ett armeniskt visum i passet. De tog mitt pass och fotokopierade det flera gånger och ringde runt och kollade om allt var ok. De sa även att jag var tvungen att stanna över natten för den Azerbajdzjanska ambassaden i Tbilisi var stängd och att de var tvungna att ringa dit och kolla om mitt visum var ok. Efter nästan en timmes tid hade de lyckats få tag i någon i Baku som kunde säga att det var OK, att jag trots allt kunde lämna landet med ett armeniskt visum i passet.

Därefter blev det den iranska gränsstationen som inte heller var så smidig och där det slutade med att jag fick peka ut Sverige på en världskarta för att visa att mitt pass var äkta. När jag väl var igenom hade det redan börja skymma så det var inte mycket mer än att passera första byn och leta efter en tältplats för natten.

Har nu varit i Iran två dagar och är på väg sydöst mot Teheran . Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta dit men nästa inlägg kommer troligtvis därifrån..

/Stellan