Hej

Gorgan 20080502

Nu har jag äntligen kommit iväg från Teheran och är nu i Gorgan öster om Kaspiska Havet. Jag lämnade Teheran för drygt två veckor sedan och hade då ingen riktigt planerad rutt utan målet var bara att ta mig hit där jag är nu. Det är knappt 40 mil till Teheran från här, men jag hade lite mer tid så det blev ingen rak cykling utan mer att leka i bergen längs Kaspiska Havet. På så sätt blir cyklingen betydligt trevligare än att följa motorvägarna. För mig är det lätt att välja när valet står mellan en getstig i bergsområde eller motorväg längs kusten...

Jag lämnade Teheran efter att ha fått mina visum till Kazakstan och Turkmenistan och det kändes skönt att komma ut på vägarna igen, även om att det var att följa en motorväg i östlig riktning med för mycket trafik för att göra cyklingen trevlig. I början cyklade jag rakt österut men svängde mer och mer norrut och tog vägen norrut mot Kaspiska Havet och det är också en av de tre huvudvägarna som leder från huvudstaden till havet. När jag cyklade till Teheran följde jag den som ligger öster om staden och den är brantare och inte så bred. Vägen som jag tog nu är betydlig bredare och har mer tyngre trafik så det var ofta att cykla i avgaserna från lastbilarna. Mina tankar var mer eller mindre att cykla över bergspasset norr om staden och sedan följa mindre vägar uppe i bergen. Jag hade blivit tipsat om en trevlig grusväg som skulle ligga parallellt med bergskedjan på hög höjd och den var första målet. Egentligen inte, första målet var att komma ifrån motorvägen med all trafik...

På tredje dagen, efter jag lämnade Teheran, var jag framme vid avtagsvägen som skulle leda till grusvägen och det kändes skönt att kunna lämna huvudvägen bakom sig. Det var för all del ingen grusväg där utan en nyasfalterad väg men det skulle kunna stämma med kartan. Den visade att det skulle vara några km asfalt innan grusvägen började. Det stämde inte... 
Min karta är några år gammal och killen som hade tipsat mig om vägen cyklade den förra året och då var det grus men tydligen så var vägen asfalterad så det blev betydligt lättare att cykla... Vägen gick sakta uppför och enligt kartan så skulle nästa pass vara på lite över 3000 m så det var bara att trampa på. När det började skymma kom jag fram till en liten by där jag stannade. Hade först tänkt fortsätta men det var inte så svårt att övertala mig, speciellt när det kändes som om det skulle börja snöa. Det hade snöat förra natten så det var ganska troligt att det skulle komma mer snö. Jag hade haft asfaltväg hela vägen fram till byn men blev varnad att det skulle vara grus efteråt och det kändes skönt med lite omväxling. För all del så skulle det bara vara grus i 12 km tills jag skulle komma tillbaka till asfalten.

Jag stannade över natten i byn och nästa morgon fortsatte jag längs grusvägen och en timme senare var jag uppe på toppen av passet som tydligen inte var över 3000 m som min karta visade utan bara 2974 m så det blev andra gången för i år som jag blev blåst på ett 3000m pass i Iran... 2974 m är i alla fall det högsta för i år och jag får vänta till de östra delarna av Centralasien innan jag har möjlighet att komma högre upp ...

Från passet var det bara några km till asfalten började och efter det var det inte många tramptag för att komma tillbaka till en ny motorväg som låg några mil längre bort och drygt 1000 m lägre ner. Dagen efter var jag framme i Firoozkuh där jag stannade hos några universitetsstudenter över natten. En av studenterna hade bil så det blev en rundtur runt staden som inte är så värst stor men jag fick på så sätt se turistmålen i staden som bestod av en moské (alltid moskéer i Iran) som var inhuggen rakt in i en bergvägg. Det såg coolt ut och säkert värt ett kort om inte det hade varit för alla färgglada lampor som förstörde allt...

Jag kom ut från Firoozkuh nästa förmiddag och lämnade motorvägen bakom mig och tog mig upp på mindre vägar i bergen igen. Nästa stad för resan var Semnan och från där hade jag tänkt cykla sydöst rakt ut i öknen... 
Naturligtvis blir det aldrig som man planerat så egentligen är det meningslös att försöka göra en plan. Jag korsade ett bergpass innan staden och kom fram till Semnan nästa dag och det blev så att jag stannade till i staden några timmar. Kollade mail, åt och köpte på mig mat så att jag skulle klara 3-4 dagar. När temperaturen började gå ner på eftermiddagen lämnade jag staden och jag kom inte mer än ut från staden innan jag blev stoppad av polis som försökte förklara att vägen som jag hade tänkt ta gick ut i öknen. Jag försökte förklara att jag vet att den går ut i öknen och jag har mat och vatten med mig. Jag försökte visa på min karta vilken väg jag ville ta och att jag mycket väl visste att det skulle vara öken. 
Efter 20 min kunde jag fortsätta och kom fram till nästa by som låg bara några km utanför Semnan och det var samma problem igen. Att det inte skulle gå att cykla i öknen. Det fanns en asfaltväg utsatt på min karta så jag tyckte inte att det skulle vara några problem och det var bara några mil mellan byarna så vatten skulle inte vara några problem. Jag blev kvarhållen i byn en timme innan jag kunde fortsätta och kom inte mer än genom byn innan samma problem uppstod igen. Samma varningar om öken, vargar och geparder som skulle äta mig. Skulle även bli äten extra många gånger för det började bli mörkt...

Jag var tvungen att vända för tydligen hade jag tagit någon korsning fel i byn så det var bara att cykla tillbaka några hundra meter igen och där väntade nya poliser på mig som förklarade att jag inte kunde cykla ut i öknen pga. vargarna och geparderna. Förklarade igen att jag kände till farorna med vargarna och visste avstånden men det hjälpte inte. Pratade med dem i över en halvtimme tills en kille kom och sa att han kunde visa mig hur jag kom till vägen jag ville ta. Det blev att cykla tillbaka till Semnan och därifrån till den väg som jag skulle ta. 
Vägen han visade mig var inte den väg som jag ville ta utan en vältraffikerad motorväg. Jag sa att jag inte cyklar motorvägar och speciellt inte när det var mörkt. Enligt honom skulle det vara säkert och helt vargfritt men ur min synpunkt känns det betydligt säkrare med en vargflock än harshrökande lastbilschaufförer, men min riskbedömning är inte den samma som man har i Iran...

Jag blev trött på killen och sa att jag inte kommer att cykla den vägen men då så han att polisen hade gett honom uppdraget att ta mig till motorvägen och se till att jag använde den. Det kändes meningslöst att fortsätta diskutera med honom och jag började leta upp den närmaste jämna mark där jag kunde resa mitt tält. Det råkade bli i en rondell vid motorvägen... Killen blev naturligtvis upprörd men körde iväg efter några minuter senare och därefter var det att vänta och se vad polisen hittade på.

Jag slog upp mitt tält och började laga mat och det tog inte lång tid innan jag var omringad om taxichaufförer som hade väntat vid motorvägen men tyckte att jag var mer intressant. De förklarade villigt vilken väg som jag skulle ta genom öknen och avstånden mellan byarna. Enligt dem så skulle det inte vara några större problem att cykla sträckan och det kändes skönt. 
Därefter kom de mystiska killarna. Killarna som inte ville uppge några namn, inte var de jobbade, pratade perfekt engelska och kände till alla regler om visum, bestämmelser och området. Det var en kille som jag satt och pratade med i över två timmar eller det var mer en utfrågning från hans sida. Om var jag kom ifrån, mitt jobb i Sverige, varför jag var i Semnan osv. Jag frågade honom några gånger vad han hette men det ville han inte uppge utan gav arabiska fejknamn och jag har varit tillräckligt länge i arabtalande länder för att veta att det är fejk. Efter två timmar gav han sig iväg och det han sa när han lämnade mig var att jag inte skulle cykla ut i öknen. Jag var bara tvungen att fråga varför och då sa han att det fanns militära testområden där och de ville inte ha några västerlänningar där.... Jag tyckte det lät betydligt rimligare än mänskoätande vargar och geparder så jag insåg att det var bättre att hitta en annan väg...

Nästa morgon blev det att cykla norrut igen upp mot bergen igen. Det blev lugn cykling och inte så många km/dag. Tanken var att komma fram till Gorgan 2-3 maj och till den staden var det inte så långt...
Andra dagen efter Semnan blev jag hembjuden till ännu en familj och stannade där under mesta av dagen och tog det lugnt. Det var egentligen den första lugna dag sedan Teheran och det började kännas i benen... Jag hade då gjort ungefär 50 mil sedan huvudstaden men det mesta har varit i bergsområde. 
Jag blev även tipsat om några vägar som skulle gå till den iranska djungeln längs Kaspiska havet. Det är en djungel för iranierna men för mig är det mer buskmark med ädellövträd där väldigt få träd är högre än 5 m. Naturligtvis är det livsfarligt att vistas i djungeln när det är mörkt för då kommer vargarna, björnarna, lodjuren, tigrarna och vildsvinen fram och de äter människor. Så jag blev naturligtvis varnad igen om jag hade tänkt cykla i djungeln så var jag tvungen att stanna i byarna på nätterna...

Jag tyckte det lät intressant att se några träd igen så följande morgon tog jag en av vägarna som skulle gå till djungeln och därifrån skulle det inte vara svårt att ta sig till havet. Jag tog den väg som verkade gå högst upp och två timmar efter jag lämnade familjen så var jag upp på krönet och kollade ner på djungeln. Vägen fortsatte vidare ner i buskmarken och ungefär 1000 m lägre ner kom jag fram till en lite by där vägen tycktes ta slut. Kunde inte hitta någon fortsättning utan det var bara att följa dalgången istället och hoppas att vägen skulle komma tillbaka. 
Några km nedanför byn kom jag till en liten fiskodling och där slutade alla bilspår och vägen var totalt borta. Det var en afghansk kille (afghaner i Iran fungerar som polacker i Sverige. De gör alla skitjobb som landets invånare inte själv vill göra) som jobbade där och det blev att fråga honom om vägen. Direkt blev det att jag skulle vända och cykla tillbaka samma väg igen. Djungeln var farlig och han försökte härma alla farliga djur som kunde äta mig. Jag är ganska trött på dessa varningar men fick i alla fall reda på att det skulle finnas en stig till nästa by och det skulle ta tre timmar att gå dit men naturligtvis kunde jag inte gå själv med tanke på att stigen gick genom djungeln. Jag fortsatte själv och som sista erbjudande från killen var att jag kunde ta två av hans vakthundar med mig men jag tackade nej...

Dagen efter var jag framme vid nästa by och det blev att leta mig fram till större vägar. Jag körde fel några gånger och det blev ganska många mil extra, men tre dagar och många koppar te senare (måste dricka te med alla som jag frågar vägen av) var jag framme vid Sari. Sari är en stad som ligger väldig nära Kaspiska Havet och från där så är det 14 mil motorväg till Gorgan som inte är kul att cykla.

Dagen efter jag passerade Sari kom jag fram till Gorgan och det är här jag är nu. Jag har sökt om att förlänga mitt visum till Iran och jag kommer att få tillbaka mitt pass imorgon och då kan jag fortsätta vidare mot Turkmenistan. Jag planerar att korsa gränsen till Turkmenistan 6 maj och därifrån blir det norrut mot Kazakstan.

Det var allt för denna gång och skicka gärna mail eller skriv något i gästboken...

/Stellan