|
Nu har jag äntligen kommit iväg från Teheran och är nu i Gorgan öster
om Kaspiska Havet. Jag lämnade Teheran för drygt två veckor sedan och
hade då ingen riktigt planerad rutt utan målet var bara att ta mig hit där
jag är nu. Det är knappt 40 mil till Teheran från här, men jag hade lite
mer tid så det blev ingen rak cykling utan mer att leka i bergen längs
Kaspiska Havet. På så sätt blir cyklingen betydligt trevligare än att följa
motorvägarna. För mig är det lätt att välja när valet står mellan en
getstig i bergsområde eller motorväg längs kusten...
Jag lämnade Teheran efter att ha fått mina visum till Kazakstan och
Turkmenistan och det kändes skönt att komma ut på vägarna igen, även om
att det var att följa en motorväg i östlig riktning med för mycket
trafik för att göra cyklingen trevlig. I början cyklade jag rakt österut
men svängde mer och mer norrut och tog vägen norrut mot Kaspiska Havet och
det är också en av de tre huvudvägarna som leder från huvudstaden till
havet. När jag cyklade till Teheran följde jag den som ligger öster om
staden och den är brantare och inte så bred. Vägen som jag tog nu är
betydlig bredare och har mer tyngre trafik så det var ofta att cykla i
avgaserna från lastbilarna. Mina tankar var mer eller mindre att cykla över
bergspasset norr om staden och sedan följa mindre vägar uppe i bergen. Jag
hade blivit tipsat om en trevlig grusväg som skulle ligga parallellt med
bergskedjan på hög höjd och den var första målet. Egentligen inte, första
målet var att komma ifrån motorvägen med all trafik...
På tredje dagen, efter jag lämnade Teheran, var jag framme vid avtagsvägen
som skulle leda till grusvägen och det kändes skönt att kunna lämna
huvudvägen bakom sig. Det var för all del ingen grusväg där utan en
nyasfalterad väg men det skulle kunna stämma med kartan. Den visade att
det skulle vara några km asfalt innan grusvägen började. Det stämde
inte...
Min karta är några år gammal och killen som hade tipsat mig om vägen
cyklade den förra året och då var det grus men tydligen så var vägen
asfalterad så det blev betydligt lättare att cykla... Vägen gick sakta
uppför och enligt kartan så skulle nästa pass vara på lite över 3000 m
så det var bara att trampa på. När det började skymma kom jag fram till
en liten by där jag stannade. Hade först tänkt fortsätta men det var
inte så svårt att övertala mig, speciellt när det kändes som om det
skulle börja snöa. Det hade snöat förra natten så det var ganska
troligt att det skulle komma mer snö. Jag hade haft asfaltväg hela vägen
fram till byn men blev varnad att det skulle vara grus efteråt och det kändes
skönt med lite omväxling. För all del så skulle det bara vara grus i 12
km tills jag skulle komma tillbaka till asfalten.
Jag stannade över natten i byn och nästa morgon fortsatte jag längs grusvägen
och en timme senare var jag uppe på toppen av passet som tydligen inte var över
3000 m som min karta visade utan bara 2974 m så det blev andra gången för
i år som jag blev blåst på ett 3000m pass i Iran... 2974 m är i alla
fall det högsta för i år och jag får vänta till de östra delarna av
Centralasien innan jag har möjlighet att komma högre upp ...
Från passet var det bara några km till asfalten började och efter det var
det inte många tramptag för att komma tillbaka till en ny motorväg som låg
några mil längre bort och drygt 1000 m lägre ner. Dagen efter var jag
framme i Firoozkuh där jag stannade hos några universitetsstudenter över
natten. En av studenterna hade bil så det blev en rundtur runt staden som
inte är så värst stor men jag fick på så sätt se turistmålen i staden
som bestod av en moské (alltid moskéer i Iran) som var inhuggen rakt in i
en bergvägg. Det såg coolt ut och säkert värt ett kort om inte det hade
varit för alla färgglada lampor som förstörde allt...
Jag kom ut från Firoozkuh nästa förmiddag och lämnade motorvägen bakom
mig och tog mig upp på mindre vägar i bergen igen. Nästa stad för resan
var Semnan och från där hade jag tänkt cykla sydöst rakt ut i öknen...
Naturligtvis blir det aldrig som man planerat så egentligen är det
meningslös att försöka göra en plan. Jag korsade ett bergpass innan
staden och kom fram till Semnan nästa dag och det blev så att jag stannade
till i staden några timmar. Kollade mail, åt och köpte på mig mat så
att jag skulle klara 3-4 dagar. När temperaturen började gå ner på
eftermiddagen lämnade jag staden och jag kom inte mer än ut från staden
innan jag blev stoppad av polis som försökte förklara att vägen som jag
hade tänkt ta gick ut i öknen. Jag försökte förklara att jag vet att
den går ut i öknen och jag har mat och vatten med mig. Jag försökte visa
på min karta vilken väg jag ville ta och att jag mycket väl visste att
det skulle vara öken.
Efter 20 min kunde jag fortsätta och kom fram till nästa by som låg bara
några km utanför Semnan och det var samma problem igen. Att det inte
skulle gå att cykla i öknen. Det fanns en asfaltväg utsatt på min karta
så jag tyckte inte att det skulle vara några problem och det var bara några
mil mellan byarna så vatten skulle inte vara några problem. Jag blev kvarhållen
i byn en timme innan jag kunde fortsätta och kom inte mer än genom byn innan
samma problem uppstod igen. Samma varningar om öken, vargar och geparder
som skulle äta mig. Skulle även bli äten extra många gånger för det började
bli mörkt...
Jag var tvungen att vända för tydligen hade jag tagit någon korsning fel
i byn så det var bara att cykla tillbaka några hundra meter igen och där
väntade nya poliser på mig som förklarade att jag inte kunde cykla ut i öknen
pga. vargarna och geparderna. Förklarade igen att jag kände till farorna
med vargarna och visste avstånden men det hjälpte inte. Pratade med dem i över
en halvtimme tills en kille kom och sa att han kunde visa mig hur jag kom
till vägen jag ville ta. Det blev att cykla tillbaka till Semnan och därifrån
till den väg som jag skulle ta.
Vägen han visade mig var inte den väg som jag ville ta utan en vältraffikerad
motorväg. Jag sa att jag inte cyklar motorvägar och speciellt inte när
det var mörkt. Enligt honom skulle det vara säkert och helt vargfritt men
ur min synpunkt känns det betydligt säkrare med en vargflock än harshrökande
lastbilschaufförer, men min riskbedömning är inte den samma som man har i
Iran...
Jag blev trött på killen och sa att jag inte kommer att cykla den vägen
men då så han att polisen hade gett honom uppdraget att ta mig till motorvägen
och se till att jag använde den. Det kändes meningslöst att fortsätta
diskutera med honom och jag började leta upp den närmaste jämna mark där
jag kunde resa mitt tält. Det råkade bli i en rondell vid motorvägen...
Killen blev naturligtvis upprörd men körde iväg efter några minuter
senare och därefter var det att vänta och se vad polisen hittade på.
Jag slog upp mitt tält och började laga mat och det tog inte lång tid
innan jag var omringad om taxichaufförer som hade väntat vid motorvägen
men tyckte att jag var mer intressant. De förklarade villigt vilken väg
som jag skulle ta genom öknen och avstånden mellan byarna. Enligt dem så
skulle det inte vara några större problem att cykla sträckan och det kändes
skönt.
Därefter kom de mystiska killarna. Killarna som inte ville uppge några
namn, inte var de jobbade, pratade perfekt engelska och kände till alla
regler om visum, bestämmelser och området. Det var en kille som jag satt
och pratade med i över två timmar eller det var mer en utfrågning från
hans sida. Om var jag kom ifrån, mitt jobb i Sverige, varför jag var i
Semnan osv. Jag frågade honom några gånger vad han hette men det ville
han inte uppge utan gav arabiska fejknamn och jag har varit tillräckligt länge
i arabtalande länder för att veta att det är fejk. Efter två timmar gav
han sig iväg och det han sa när han lämnade mig var att jag inte skulle
cykla ut i öknen. Jag var bara tvungen att fråga varför och då sa han
att det fanns militära testområden där och de ville inte ha några västerlänningar
där.... Jag tyckte det lät betydligt rimligare än mänskoätande vargar
och geparder så jag insåg att det var bättre att hitta en annan väg...
Nästa morgon blev det att cykla norrut igen upp mot bergen igen. Det blev
lugn cykling och inte så många km/dag. Tanken var att komma fram till
Gorgan 2-3 maj och till den staden var det inte så långt...
Andra dagen efter Semnan blev jag hembjuden till ännu en familj och
stannade där under mesta av dagen och tog det lugnt. Det var egentligen den
första lugna dag sedan Teheran och det började kännas i benen... Jag hade
då gjort ungefär 50 mil sedan huvudstaden men det mesta har varit i
bergsområde.
Jag blev även tipsat om några vägar som skulle gå till den iranska
djungeln längs Kaspiska havet. Det är en djungel för iranierna men för
mig är det mer buskmark med ädellövträd där väldigt få träd är högre
än 5 m. Naturligtvis är det livsfarligt att vistas i djungeln när det är
mörkt för då kommer vargarna, björnarna, lodjuren, tigrarna och vildsvinen
fram och de äter människor. Så jag blev naturligtvis varnad igen om jag
hade tänkt cykla i djungeln så var jag tvungen att stanna i byarna på nätterna...
Jag tyckte det lät intressant att se några träd igen så följande morgon
tog jag en av vägarna som skulle gå till djungeln och därifrån skulle
det inte vara svårt att ta sig till havet. Jag tog den väg som verkade gå
högst upp och två timmar efter jag lämnade familjen så var jag upp på
krönet och kollade ner på djungeln. Vägen fortsatte vidare ner i
buskmarken och ungefär 1000 m lägre ner kom jag fram till en lite by där
vägen tycktes ta slut. Kunde inte hitta någon fortsättning utan det var
bara att följa dalgången istället och hoppas att vägen skulle komma
tillbaka.
Några km nedanför byn kom jag till en liten fiskodling och där slutade
alla bilspår och vägen var totalt borta. Det var en afghansk kille (afghaner
i Iran fungerar som polacker i Sverige. De gör alla skitjobb som landets
invånare inte själv vill göra) som jobbade där och det blev att fråga
honom om vägen. Direkt blev det att jag skulle vända och cykla tillbaka
samma väg igen. Djungeln var farlig och han försökte härma alla farliga
djur som kunde äta mig. Jag är ganska trött på dessa varningar men fick
i alla fall reda på att det skulle finnas en stig till nästa by och det
skulle ta tre timmar att gå dit men naturligtvis kunde jag inte gå själv
med tanke på att stigen gick genom djungeln. Jag fortsatte själv och som
sista erbjudande från killen var att jag kunde ta två av hans vakthundar
med mig men jag tackade nej...
Dagen efter var jag framme vid nästa by och det blev att leta mig fram till
större vägar. Jag körde fel några gånger och det blev ganska många mil
extra, men tre dagar och många koppar te senare (måste dricka te med alla
som jag frågar vägen av) var jag framme vid Sari. Sari är en stad som
ligger väldig nära Kaspiska Havet och från där så är det 14 mil motorväg
till Gorgan som inte är kul att cykla.
Dagen efter jag passerade Sari kom jag fram till Gorgan och det är här jag
är nu. Jag har sökt om att förlänga mitt visum till Iran och jag kommer
att få tillbaka mitt pass imorgon och då kan jag fortsätta vidare mot
Turkmenistan. Jag planerar att korsa gränsen till Turkmenistan 6 maj och därifrån
blir det norrut mot Kazakstan.
Det var allt för denna gång och skicka gärna mail eller skriv något i gästboken...
/Stellan |