|
Jag uppdaterade aldrig hemsidan under hösten och det beror på
en kombination mellan lathet och dålig motivation. Jag tänkte bara lägga ut en
kortare beskrivning av vad som hände sedan jag lämnade Almaty. En del av
bilderna och texten finns redan på
Happymtb.org.
Efter att ha festat hårt i drygt en vecka i Almaty tyckte jag
att det var tid att cykla igen så det var att packa cykelväskorna igen och lämna
staden. Egentligen hade jag inte så mycket planer på vilken väg jag skulle ta
eller vilka platser som jag skulle besöka längs vägen. Egentligen var det bara
Sharyn Canyon och Taldykorgan som var tänkta stopp. Sharyn Canyon mest för att
alla säger att den är så vacker och ger ett intryck som man aldrig glömmer (jag
insåg när jag kom dit att jag redan hade varit där några år tidigare men då
viste jag inte att platsen var berömd) och för Taldykorgan var det mest för att
jag inte ha varit där. Efter Taldykorgan tänkte jag ta den väg som går öster om
Lake Balkash och leder upp till norra Kazakstan.
Jag lämnade Almaty och cyklade österut och tog den gamla huvudvägen mot Kina som
går lite högre upp i bergen och på så sätt undvek jag den värsta trafiken. Jag
passerade Talgar och kom fram till Essik och där träffade jag två engelsmän som
berättade om en annan väg som går ännu högre i bergen som var vacker. De visste
inte om den var cykelbar men det räckte för mig…
Några km efter Essik svängde jag söderut upp mot bergen.
Träbroar kan vara kul att cykla på
Att tältar i granskogar gör man inte varje dag i Kazakstan
Av någon anledning skulle det regna varje dag i bergen… Allt blev blött och
lerigt
När jag kom över 2300 m slapp jag granarna och det blev öppna landskap igen.
Granarna syns på bergsidorna på bergen länge bort
Jag passerade ett pass på 2700 och sedan kom jag ner till floden Asy och vägen
blev sämre. Räknade i början hur många bäckar jag måste korsa men kom av mig
efter ett tag. De flesta var grunda och gick att cykla men en del var djupare
där vattnet passerade knäna när jag vadade över.
Min cykel vid floden Asy
Jag och min cykel
Trevlig väg att cykla
Vackert landskap. Floden Asy finns 300 m lägre ner i ravinen
Jag var inte ensam i bergen. Här är några ungdomar från Almaty som tältar och
bjöd på goda grillspett och vodka. Jag hade också möjlighet att se de senaste
inslagen på ryska MTV.
Jag lämnade floden Asy och tog mig över till nästa dalgång. Vägen var brant och
jag hade 350 höjdmeter stigning på 2 km cykling.
Därefter var det inte så brant och det var enklare att cykla.
Det största problemet var alla lösa stenar på vägen
Lake Bartogaj skulle vara väldigt vacker men jag orkade knappt ta en bild. För
mig kändes det mer som en uppdämd flod.
Första gången jag blev avundsjuk på någon annans transportmedel. Fem italienare
som skulle köra med vespor från Italien till Mongoliet.
Nästa område att besöka var Sharyn Canyon och jag tänkte kolla om det gick att
cykla nere i den. Frågade några lokala män men ingen visste men det skulle inte
gå att köra bil. I början var det mycket sten…
Floden som går nere i canyon är för bred och det är för strömt för att kunna
korsa.
Ibland gick det att cykla
Här är ett enkelt område att passera
Tredje och fjärde dagen nere i canyonen såg det mest ut så här. Smala stigar på
vittrade klippor med stup ner till floden. Ibland var det närmare 100 m stup
mellan stigen och floden. Min mat började också ta slut och det är inte så långt
efter denna bild som jag bestämde mig för att ge upp och återvända. Det var lite
för mycket bärande och klättrande med cykeln för att det skulle vara kul.
Det var inte mer än att försöka leta efter en väg upp för ravinen för att snabbt
komma tillbaka till vägen igen.
Canyonen från ovan.
Några mil öster om Sharyn Canyon
En annan ravin som inte är lika känd
Jag passerade floden Ile
Norr om Ile var det torra platt områden som dominerade för ett tag
Sedan kom det nya berg igen
Det var tydliga skillnader i färgen i de olika sedimenten
När det inte är sedimentära bergarter så var det vulkaniska berg som har en
artrikare flora.
Mellan bergen var det torra platta områden med malört
Kameler kan göra vilken bild som helst roligare
Jag gillar när man har kartor längs vägen
Lite mer torrt landskap
Och mer berg…
Kossor
Efter bergen kom staden Saryozek och sedan blev det mest mindre kullar längs
vägen norrut mot Taldykorgan
Mellan kullarna var det stäpp med fjädergräs
Efter Taldykorgan blev det motorväg där mittremsan hade formklippta almar.
Djurlivet var inte så rikt och det var mest ödlor och ormar längs vägen (förutom
alla får, getter, kor och hästar)
Jag fortsatte norrut mot Lake Balkash och passerade Kyzylagash, Matay och Lepsi
där vägen var bra. Efter Lepsi blev vägen betydligt sämre.
Sluttningen ner mot Lake Balkash.
Ibland kändes det som om man följde vägar som aldrig tog slut
På de salta områdena dominerade olika Salsola-arter
Även om vägen inte ser så bra ut så var det ändå här det gick bäst att cykla
under en veckas tid. Hårt salt lera är helt OK
Här är två tecken på att jag närmar mig ett samhälle, kor och sopor. I detta
fall är det Aktagay som väntar.
Jag hade följt vägen som går längs järnvägen sedan Kyzylagash och när jag var
framme i Aktagay var jag ganska trött på det. Fortsatte ändå några mil till och
sedan lämnade jag den. Hade kollat på min dåliga karta och kommit fram till att
om jag cyklar på minde vägar fritt över stäppen skulle det bli betydligt kortare
väg. Frågade lokalbefolkningen om det fanns vägar som gick dit jag ville men
svaret blev nej. Ville inte tro på det svaret och cyklade ändå dit jag ville.
Det fanns mindre vägar att följa och 5 mil efter jag lämnade järnvägen och hade
korsat floden Ayaguz kändes det inte som vägar längre utan mer hjulspår.
Men efter någon mil till blev det bättre vägar igen och även mer fjädergräs på
stäppen
Nio mil efter att jag lämnade järnvägen var jag framme vid denna by och från där
var det bara några km kvar till den väg som jag hade siktat mot. Varför ska man
skriva ut bynamnet på vägskylten när ändå alla som bor där vet vad den heter?
Sedan blev det en regnig och blöt stäpp att korsa.
Längs raksträckor som aldrig vill ta slut…
På morgnarna var det ofta disigt och sikten var inte så bra
Trafiken på vägen var minival och det handlade om några enstaka bilar om dagen.
Däremot var det ofta får och kor på vägen men de brukar flytta på sig.
Vägen som jag följde gick i nordvästlig riktning och efter han blev det mer
kuperat och inte lika mycket stäpp
Mer av vägen jag följde
Av kor får man koskit och av den kan man bygga som högar
Jag passerade även en del halvdöda byar där jag kunde fylla på mina
vattenflaskor med bräckt vatten. Det mesta av grundvattnet i Kazakstan är salt
och det är nästan omöjligt att få tag i bra vatten. Man vänjer sig efter ett tag
att dricka salt tee
Jag passerade även en del gamla gravfält men jag har ingen aning om de är hundra
år eller femhundra
Vissa delar av stäppen var helt dominerad av irisar
Annars är det ofta gräs eller malört som gäller. Här är det fjädergräs igen.
Det fanns även mindre vägar att följa om man inte ville ta huvudvägen.
Jag kom fram till Karkaralinsk och där var det berg igen med skogar. På lägre
höjd var det björk som dominerade
På högre höjd var det karg tallskog
De flesta byarna som jag passerade såg ut ungefär så här. Här är det södra delen
av Köktas
När jag närmade Karabota blev det mindre kuperat och mer stäppartat igen
En av alla fina statyer i Karabota. En ny betongstaty målad med bronsfärg.
Ett gatukök där jag stannade till
Aktau mellan Karaganda och Astana. Det mesta av staden var övergiven.
Kor på besök
Den bästa vägen i Kazakstan. Går mellan huvudstaden och presidentens
sommarstuga. 25 mil trefilig motorväg.
Jag stannade kvar i Kazakstan till slutet av oktober och sedan återvände jag
till Sverige igen
/Stellan |