Hej

Hösten 2009, utlagt 18 mars

Jag uppdaterade aldrig hemsidan under hösten och det beror på en kombination mellan lathet och dålig motivation. Jag tänkte bara lägga ut en kortare beskrivning av vad som hände sedan jag lämnade Almaty. En del av bilderna och texten finns redan på Happymtb.org.

Efter att ha festat hårt i drygt en vecka i Almaty tyckte jag att det var tid att cykla igen så det var att packa cykelväskorna igen och lämna staden. Egentligen hade jag inte så mycket planer på vilken väg jag skulle ta eller vilka platser som jag skulle besöka längs vägen. Egentligen var det bara Sharyn Canyon och Taldykorgan som var tänkta stopp. Sharyn Canyon mest för att alla säger att den är så vacker och ger ett intryck som man aldrig glömmer (jag insåg när jag kom dit att jag redan hade varit där några år tidigare men då viste jag inte att platsen var berömd) och för Taldykorgan var det mest för att jag inte ha varit där. Efter Taldykorgan tänkte jag ta den väg som går öster om Lake Balkash och leder upp till norra Kazakstan.
Jag lämnade Almaty och cyklade österut och tog den gamla huvudvägen mot Kina som går lite högre upp i bergen och på så sätt undvek jag den värsta trafiken. Jag passerade Talgar och kom fram till Essik och där träffade jag två engelsmän som berättade om en annan väg som går ännu högre i bergen som var vacker. De visste inte om den var cykelbar men det räckte för mig…

Några km efter Essik svängde jag söderut upp mot bergen.


Träbroar kan vara kul att cykla på


Att tältar i granskogar gör man inte varje dag i Kazakstan


Av någon anledning skulle det regna varje dag i bergen… Allt blev blött och lerigt


När jag kom över 2300 m slapp jag granarna och det blev öppna landskap igen. Granarna syns på bergsidorna på bergen länge bort


Jag passerade ett pass på 2700 och sedan kom jag ner till floden Asy och vägen blev sämre. Räknade i början hur många bäckar jag måste korsa men kom av mig efter ett tag. De flesta var grunda och gick att cykla men en del var djupare där vattnet passerade knäna när jag vadade över.


Min cykel vid floden Asy


Jag och min cykel


Trevlig väg att cykla


Vackert landskap. Floden Asy finns 300 m lägre ner i ravinen


Jag var inte ensam i bergen. Här är några ungdomar från Almaty som tältar och bjöd på goda grillspett och vodka. Jag hade också möjlighet att se de senaste inslagen på ryska MTV.


Jag lämnade floden Asy och tog mig över till nästa dalgång. Vägen var brant och jag hade 350 höjdmeter stigning på 2 km cykling.

Därefter var det inte så brant och det var enklare att cykla.


Det största problemet var alla lösa stenar på vägen


Lake Bartogaj skulle vara väldigt vacker men jag orkade knappt ta en bild. För mig kändes det mer som en uppdämd flod.


Första gången jag blev avundsjuk på någon annans transportmedel. Fem italienare som skulle köra med vespor från Italien till Mongoliet.


Nästa område att besöka var Sharyn Canyon och jag tänkte kolla om det gick att cykla nere i den. Frågade några lokala män men ingen visste men det skulle inte gå att köra bil. I början var det mycket sten…


Floden som går nere i canyon är för bred och det är för strömt för att kunna korsa.


Ibland gick det att cykla


Här är ett enkelt område att passera


Tredje och fjärde dagen nere i canyonen såg det mest ut så här. Smala stigar på vittrade klippor med stup ner till floden. Ibland var det närmare 100 m stup mellan stigen och floden. Min mat började också ta slut och det är inte så långt efter denna bild som jag bestämde mig för att ge upp och återvända. Det var lite för mycket bärande och klättrande med cykeln för att det skulle vara kul.
Det var inte mer än att försöka leta efter en väg upp för ravinen för att snabbt komma tillbaka till vägen igen.


Canyonen från ovan.


Några mil öster om Sharyn Canyon


En annan ravin som inte är lika känd


Jag passerade floden Ile


Norr om Ile var det torra platt områden som dominerade för ett tag


Sedan kom det nya berg igen


Det var tydliga skillnader i färgen i de olika sedimenten


När det inte är sedimentära bergarter så var det vulkaniska berg som har en artrikare flora.


Mellan bergen var det torra platta områden med malört


Kameler kan göra vilken bild som helst roligare


Jag gillar när man har kartor längs vägen


Lite mer torrt landskap


Och mer berg…


Kossor


Efter bergen kom staden Saryozek och sedan blev det mest mindre kullar längs vägen norrut mot Taldykorgan


Mellan kullarna var det stäpp med fjädergräs


Efter Taldykorgan blev det motorväg där mittremsan hade formklippta almar.


Djurlivet var inte så rikt och det var mest ödlor och ormar längs vägen (förutom alla får, getter, kor och hästar)


Jag fortsatte norrut mot Lake Balkash och passerade Kyzylagash, Matay och Lepsi där vägen var bra. Efter Lepsi blev vägen betydligt sämre.


Sluttningen ner mot Lake Balkash.


Ibland kändes det som om man följde vägar som aldrig tog slut


På de salta områdena dominerade olika Salsola-arter


Även om vägen inte ser så bra ut så var det ändå här det gick bäst att cykla under en veckas tid. Hårt salt lera är helt OK


Här är två tecken på att jag närmar mig ett samhälle, kor och sopor. I detta fall är det Aktagay som väntar.


Jag hade följt vägen som går längs järnvägen sedan Kyzylagash och när jag var framme i Aktagay var jag ganska trött på det. Fortsatte ändå några mil till och sedan lämnade jag den. Hade kollat på min dåliga karta och kommit fram till att om jag cyklar på minde vägar fritt över stäppen skulle det bli betydligt kortare väg. Frågade lokalbefolkningen om det fanns vägar som gick dit jag ville men svaret blev nej. Ville inte tro på det svaret och cyklade ändå dit jag ville. Det fanns mindre vägar att följa och 5 mil efter jag lämnade järnvägen och hade korsat floden Ayaguz kändes det inte som vägar längre utan mer hjulspår.


Men efter någon mil till blev det bättre vägar igen och även mer fjädergräs på stäppen


Nio mil efter att jag lämnade järnvägen var jag framme vid denna by och från där var det bara några km kvar till den väg som jag hade siktat mot. Varför ska man skriva ut bynamnet på vägskylten när ändå alla som bor där vet vad den heter?


Sedan blev det en regnig och blöt stäpp att korsa.


Längs raksträckor som aldrig vill ta slut…


På morgnarna var det ofta disigt och sikten var inte så bra


Trafiken på vägen var minival och det handlade om några enstaka bilar om dagen. Däremot var det ofta får och kor på vägen men de brukar flytta på sig.


Vägen som jag följde gick i nordvästlig riktning och efter han blev det mer kuperat och inte lika mycket stäpp


Mer av vägen jag följde


Av kor får man koskit och av den kan man bygga som högar


Jag passerade även en del halvdöda byar där jag kunde fylla på mina vattenflaskor med bräckt vatten. Det mesta av grundvattnet i Kazakstan är salt och det är nästan omöjligt att få tag i bra vatten. Man vänjer sig efter ett tag att dricka salt tee


Jag passerade även en del gamla gravfält men jag har ingen aning om de är hundra år eller femhundra


Vissa delar av stäppen var helt dominerad av irisar


Annars är det ofta gräs eller malört som gäller. Här är det fjädergräs igen.


Det fanns även mindre vägar att följa om man inte ville ta huvudvägen.


Jag kom fram till Karkaralinsk och där var det berg igen med skogar. På lägre höjd var det björk som dominerade


På högre höjd var det karg tallskog


De flesta byarna som jag passerade såg ut ungefär så här. Här är det södra delen av Köktas


När jag närmade Karabota blev det mindre kuperat och mer stäppartat igen


En av alla fina statyer i Karabota. En ny betongstaty målad med bronsfärg.


Ett gatukök där jag stannade till


Aktau mellan Karaganda och Astana. Det mesta av staden var övergiven.


Kor på besök



Den bästa vägen i Kazakstan. Går mellan huvudstaden och presidentens sommarstuga. 25 mil trefilig motorväg.

Jag stannade kvar i Kazakstan till slutet av oktober och sedan återvände jag till Sverige igen

/Stellan