Hej

Karaj 20080328

Nu är jag Karaj som ligger drygt fyra mil väster om Tehran. Jag kom hit igår eftermiddag efter några dagar i bergen på en hemsk trafikerad väg. Jag har cyklat på väl trafikerade vägar tidigare men detta blir nog rekordet för en smal enkelfilig väg där mötande trafiken fick stoppa varje gång en buss skulle svänga på serpentinvägarna. Som tur var det en polis vid varje kurva, parkeringsplats, affär, korsning eller annan plats där det behövdes hjälp för att få trafiken att flyta bättre. Jag skulle gärna vilja veta hur många bilar som passera på den vägen under ett dygn men jag räknade bilarna under en tepaus (fungerar som en kaffepaus men man dricker te istället) och då kom jag upp till 263 bilar på 15 min och då räknade jag i båda riktningarna.
Antagligen är detta värde högre än medel för oftast stod trafiken helt still...

Efter att ha skrivet förra inlägget i Ardebil lämnade jag mitt hotell och hade tänkt fixa lite saker i staden och sedan snabbt dra därifrån men det blev inte så. Allt tar betydligt längre tid än vad man tror i Iran och en anledning är alla personer som man måste hälsa på hela tiden och sedan blir det en kopp te innan man kan fråga det man vill veta. Därefter blir det ofta att de inte kan hjälpa en och sedan blir det en kopp te till innan man kan fortsätta till nästa ställe där proceduren upprepas en gång till osv. 
Det jag hade tänkt göra i staden innan jag fortsatte var att fixa en ny sadelstolpe till cykeln, växla lite pengar och köpa mat för några dagar cykling.. Jag tycker att detta skulle inte ta så lång tid men nu är vi i Iran... 
Jag började med att leta efter en cykelaffär och det var inte så svårt att hitta för jag hade sett en några dagen tidigare. Jag cyklade tillbaka till den affär som jag passerade sist och min ide var att ta med mig den spruckna sadelstolpen, peka på sprickan och säga Problem och sedan se vad som händer... 
Det fungerade som jag hade tänkt, jag fick min kopp te och sedan pekade affärsägaren på en annan cykelaffär längre bort på gatan och troligtvis sa han något i stil med att han inte hade någon sadelstolpe men att det skulle finnas i butiken längre bort. Jag drack mitt te och cyklade 20 m till nästa butik där jag gjorde som i förra. Dvs. fick en ny kopp te och under tiden jag drack mitt te hämtade butiksägaren några nya sadelstolpar och visade att hans modeller inte vara av samma storlek som den som jag hade. Därefter hämtade han ett skjutmått och visade att den storlek som jag hade på min cykel var smalare än hans så det skulle inte fungera. Det var bara att försök aatt snabbt komma på en ny ide med utgångspunkt att standarden på sadelstolpar var olika mellan cyklarna i Iran och min cykel från USA och hur det skulle vara enklast att lösa. Egentligen så var det ingen fel på min sadelstolpe utan felet var på fästanordningen upp till sadeln och en sådan kunde jag köpa och sedan göra en snygg svetsning.

Jag lyckades inte komma på någon bra lösning för under tiden hade butiksägaren ringt runt till andra cykelbutiker i staden och hittat en sportbutik som troligtvis hade en sadelstolpe av den modell som jag behövde. Jag fick en dåligt ritad karta och namnet på affären och sedan blev det att försöka hitta dit. Det tog mig nästan en timme att ta mig dit och väl där så var killen som hade hand om cykelavdelning (dvs 4 cyklar) i affären inte där så jag fick vänta. Han kom efter en knapp halvtimme och under tiden fick jag mitt te. Han kollade på min cykel i 10 sek och sa att det inte skulle vara några problem att fixa en ny sadelstolpe men jag måste vänta lite. Jag undrade på vad men fick inget svar men kom fram till att killen som hade hand om lageravdelningen inte var där och det var på lagret man hade reservdelarna. Lagerkillen kom ganska snart och en halvtimme senare hade de lyckats hitta en ny sadelstolpe som passade till min cykel och jag fixade själv att byta stolpe och behövde inte vänta på reparationskillen som inte var där. När sadelstolpen var bytt blev jag inbjuden på lunch och naturligtvis tog det lång tid att fixa fram den for budkillarna som skulle hämta lunchen var inte där utan vi fick vänta på dem ett tag.

När lunchen var uppäten kändes det skönt, första grejen var avklarad för dagen...  Nästa punkt på listan, växla pengar... Som tur var fanns det en kund i affären som sa att han kunde visa mig vägen till växlingsstället och han hade bil så det skulle gå snabbt att ta sig dit även om växlingsstället låg på andra sidan av staden. Väl där växlade jag 100 EURO och blev miljonär i Iranska rial och kunde känna mig cool med en tjock sedelbunt i innerfickan. I Iran är det status att kunna flasha med en en tjock sedelbunt och det gäller att lägga sedlarna rätt. Man lägger de små sedlarna innerst och sedan lägger man 10 000 rial sedlarna (drygt 6 kr) ytterst och därefter viker man sedelbunten dubbelt så att bara de stora sedlarna syns dvs. bara 10 000 rial sedlarna. Det finns även större sedlar i landet och har man tur så kan man få 20 000 rial sedlar och då gäller det att ha den ytterst och på så sätt bli ännu coolare. Efter att ha växlat 100 EURO fick jag en tjock sedelbunt som skulle göra intryck men det var mest kasst med ungefär 150 nya sedlar. Växlat pengar så punkt två var avklarad....

Jag hade tänkt återvända till min cykel men så blev det inte för först var det en sightseeing tur genom staden som sammanföll med rusningstrafiken. Trafiken stod still och det skulle gå mycket snabbare utan bil och det var också något som föraren kom fram till. Han stannade bilen och vi fortsatte till fots istället. Det blev en kort tur och sedan tillbaka till bilen och därefter till ett mineralvattenbad som jag var tvungen att besöka för det var något unikt för Ardebil... Det var skönt att ta sig ett bad och kunna ta en dusch för första gången i Iran och samtidigt se hur bad- och bastukulturen såg ut. Det var naturligtvis ingen öl i bastun utan i Iran är det te och oliver som gäller och jag kan inte hålla med att varmt te i en bastu är bättre än kall öl...

Efter växlingen, sightseeingen och besöket i mineralbadet fick jag äntligen återvända till min cykel som jag hade lämnat i sportbutiken. Det hade då börjat skymma och jag insåg att det var bättre att stanna en dag till i staden och jag stannade hemma hos killen som hade visat mig runt i staden. Senare på kvällen blev det ännu en rundtur i staden.

Jag lämnade staden tidigt på förmiddagen följande dag och väl utanför staden insåg jag att det skulle bli en jobbig dag men stark motvind. Det var inte mer att vänja sig vid vinden och trampa på och hoppas att vinden skulle avta under dagen. Det gjorde den inte och jag fick resa mitt tält i halv storm och det gällde hela tiden att se till att tältet inte flyger iväg. Det fungerade bra det kändes skönt att komma tillbaka till tältet efter två dagar i staden.

Vinden ökade under natten och jag vaknade några gånger och undrade om tältet skulle hålla för stormvindarna och samtidigt insåg jag att det inte fanns så mycket mer att göra än att vänta in nästa dag och hoppas att vinden skulle avta men den bara fortsatte. Följande dag blev värre än dagen innan och vinden höll i sig och låg i rakt motsatt riktning mot vart jag vill ta mig. Jag hade några km att cykla uppför under morgonen och sedan skulle det bli nedför. Något som jag trodde skulle göra livet lättare men det blev motsatsen. Så länge jag cyklade uppför så hade jag ett backkrön som skyddade mot vinden men när jag väl kom över krönet fanns inte det skyddet längre utan jag fick ta hela vindens kraft. Det fanns inte mer att göra än att försöka cykla och inte blåsa av vägen och några timmar senare kom jag ner på lägre höjd där de omgivande bergen skyddade en del mot vinden. Jag fortsatte tills det blev mörkt och denna natt hittade jag en bättre skyddad plats och kunde vila ut bättre.

Jag vaknade nästa morgon av ljudet av regn och det kändes skönt att ligga i tältet och kolla ut på regnet som vräkte när och tänka att jag kan ligga kvar lite till tills det sluta regna. Det blev mer än lite och jag insåg att regnet inte skulle ge sig på länge... Jag packade ihop alla mina saker inne i tältet och väntade på att regnet skulle sluta så att jag kunde lämna tältet i alla fall mellan två regnskurar. Regnet slutade och jag kom ut ur tältet och packade ihop allt och när det var klart började regnet igen....
Jag gillar inte att cykla i regn men det fanns ingen anledning att stanna där jag var så det var bara att bita ihop och fortsätta uppför nästa bergspass. Om man ser det lite optimistiskt så slutade det regna på eftermiddagen eller vill man se det pessimistiskt så övergick regnet till snö. Jag kom fram till Khalkhal och då hade det börjat snöa ordentligt och jag stannade till ett tag i staden för att bli varm och sedan ut på vägarna igen. Jag kom inte mycket mer än utanför staden tills jag blev stoppad av militären som sa att vägen jag hade tänkt ta var stängd pga. snöstorm och att jag var tvungen att vända. De tyckte att jag skulle cykla tillbaka till Ardebil och därifrån ta vägen som ledde direkt till Kaspiska Havet utan några höga berg med snö. Jag tyckte det lät som en dålig ide men återvände till Khalkhal där jag stannade över natten.

Nästa dag hade det slutat snö och vägen var öppen igen och jag kunde fortsätta den väg som jag hade tänkt. Egentligen hade jag inte tänkt ta denna väg utan hade kollat in en annan väg som som gick ännu högre upp men den var stängd sedan början av vintern. Jag hade två timmar cyklande till passet och väl uppe där förstod jag varför man hade stängt vägen. Det var inte pga. av snön utan mer pga. vindarna. Det fanns inte mycket snö där förutom drivsnö som hade blockerat vägen på några ställe men det som var problem var vinden. Jag hade ingen möjlighet att cykla utan det var bara att le cykeln och parera vindbyarna när de kom och se till att hålla mig kvar på vägen. Jag blåste omkull två gånger vid passet och längs vägen låg det tre lastbilar som hade blåst omkull tidigare, troligtvis dagen innan, och det var därför man hade stängt vägen.

Jag kom över passet och ner på bergssidan mot havet som var helt täckt med skog och det var något som jag inte har sett tidigare i landet. Jag hade blivit varnat för de vilda djuren i skogen men det är ungefär som varningarna för vargarna i bergen. Enligt folket i Khalkhal skulle vargarna i bergen äta mig innan bergspasset och om de inte åt mig skulle tigrarna i djungeln (dvs ek- och bok-skogarna) skulle ta mig. Enligt lokalbefolkningen så fanns det fortfarande många tigrar i bergen men enligt andra källor så sköts de sista tigrarna i bergen för drygt 80 år sedan och jag vet vems information jag litar på. Jag blev inte tagen av vargar eller tigrar utan kom fram till Kaspiska Havet dagen efter jag lämnade Khalkhal. Kaspiska Havet var ungefär som jag hade tänkt mig, stort, blått och platt och även vattnet var salt.

Jag hade tänkt följa kusten till jag kom till Charlos norr om Tehran och därifrån över bergen till huvudstaden. Att cykla längs kusten var tråkigt och jag undrade ofta varför jag gjorde det. Ett totalt meningslöst odlingslandskap längs ett enformigt blått hav. Desto längre österut desto tråkigare och mindre och mindre odlingar och mer och mer hus, trafik och sopor. Längs hela vägen låg det drivor med plastpåsar, flaskor, förpackningar, ruttna apelsiner och döda hundar.
Jag försökte välja mindre vägar hela tiden men efter ett tag fanns det bara en motorväg kvar att följa men mycket trafik och det blev värre att cykla. Jag vet inte vad som gör det värst, den täta trafiken, felparkerade bilar (om det begreppen finns i Iran), fotgängarna, motorcyklarna eller alla försäljare som försöker sälja sina varor till bilisterna. 
En sak som gör mig irriterad är alla som kör i fel riktning på motorvägen och tydligen har många bilister kommit på det ultimata sättet att komma förbi långa bilköer. Om det är bilköer i ena riktningen och bara lite trafik i andra så är det bara att byta körbana och sedan kan man backa bilen istället. På så sätt kör man i rätt riktning men samtidigt i den riktning som man vill och det är snabbare än att vänta i bilköerna.

Jag stannade till i en mindre stad väster om Charlos där jag firade den iranska nyåret men en trevlig familj och det var skönt att komma ifrån cykeln lite och vila och äta god mat. Jag stannade hos familjen två nätter och under andra dagen åkte jag och familjen två söner upp i bergen för att göra en kortare vandring och sedan blev det att fira nyår. Vi hamnade på en mindre fest där de hade riktigt dåligt HB och jag smakade lite men insåg att det är ganska korkat att bli full i Iran. Den äldre av sönerna drack en del och det tog inte lång tid innan han satt bakom en stor sten och kräktes upp det igen. Det blev ganska sent och vi började diskutera hemfärden och det var ett problem.
Hur ska vi kunna komma tillbaka till staden med en full person i bilen genom alla poliskontroller? Vi stannade i bergen till 2 på natten och under tiden ringde den yngre brodern till olika kompisar för att kolla var polisen stod och se vilken väg han kunde köra hem. Han hade inte druckit något men han ville undvika att bli tagen med en full person i bilen. Vi kom hem säkert och blev inte stoppad vid några poliskontroller och det var skönt. Väl tillbaka till huset gick jag och la mig och föräldrarna tog den äldre broder till sjukhuset så han kunde magpumpas....

Följande dag fortsatte jag längs kusten och det kändes skönt att veta att havet skulle snart vara slut och nya berg väntade. Det var bara ett problem framför mig och det är att vägen mellan Kaspiska Havet och Tehran är ganska smal och nu vid nyår så kommer den att vara väl trafikerad och det är inte kul. Dagen efter jag lämnade familjen var jag framme vid avtagsvägen upp i bergen och jag insåg vad som väntade mig när det redan hade varit kö längs motorvägen sedan två mil för att ta sig upp trott och även betydligt mer trafik och ofta fanns det ingen plats för mig och min cykel. Det var som att cykla i ett helvete men otroligt nog vande jag mig till det väldigt snabbt. Vanligtvis brukar jag lyssna efter trafiken för att veta när nästa bil kommer men det behövde jag inte nu för jag visste att där alltid är en bil bakom mig och det oberoende på hur många bilar som passerar. I början av vägen brukar jag reagera när folk tutar, skriker Hello MR, How are you eller bara Hello men efter ett tag kopplade jag bort det sinnet och bara njöt av bergen och la tutorn, trafiken och skriken som ett bakgrundssorl och då gick det betydligt bättre att cykla. 

Det tog mig fyra dagar att passera bergen och komma ner på den andra sidan och under den tiden var trafikmängden mer
eller mindre konstant förutom ett kortare tag på eftermiddagen den tredje dagen pga. att en buss och en minibuss hade frontalkrockat och vägen var helt blockerad. Det var relativt lugnt i knappt en timmes tid och sedan fullt ös på trafiken igen. Jag vaknade även mitt i natten och kunde kolla ner på trafiken som även klockan 3 på natten var det kö i båda riktningarna och då kändes det väldigt skönt att jag inte hade bil...

Jag är nu i Karaj väster om Tehran och jag kommer kanske stanna här några dagar eller dra in till Tehran men jag har inte bestämt mig. Jag behöver förlänga mitt Iranska visum och även fixa nya visum och därefter kan jag fortsätta min färd mot Kina.

Det var allt för denna gång och när du har läst klar kan du skriva ett inlägg i dagboken eller skicka ett mail till stellan@sandstorm.se  och skriva vad du tycker.

/Stellan