Hej

Kostanau 20080714

Jag har lämnat Aktobe och är nu i Kostanau och har snart varit i staden två veckor och det känns som om det är dags att lämna den...

Jag skrev förra inlägget i Aktobe och där stannade jag några dagar, både för att vila och för att försöka förlänga mitt visum till Kazakstan. Det gick bra med vilan men med visumförlängningen gick det sämre.

När jag sökte visum till Kazakstan i Iran frågade jag om det gick att förlänga det när jag väl var i Kazakstan och det skulle inte vara några problem. Jag sa till killen som jobbade på ambassaden att jag hade varit i Kazakstan tidigare och då var det problem med att förlänga visumet och då gick det bara i Almaty. Jag frågade igen om det fanns några problem. Fick svaret att det inte skulle vara några problem. Det skulle bara vara att ta sig till någon länshuvudstaden och förlänga det där. Det skulle ta ungefär en dag och inte kosta så mycket. 
Med den här informationen gick jag till immigrationspolisen och sa att jag ville förlänga mitt visum för att jag bara hade två dagar kvar på det. Det blev ett Nej... 
Det går inte att förlänga ett turistvisum så jag skulle vara tvungen att lämna landet inom två dagar. Jag sa som det var och om den information som jag hade fåt tidigare och då var det inte direkt ett nej utan mer att de skulle tänka på saken och kolla upp om det skulle gå och jag blev tillsagt att lämna stället.

Jag kom tillbaka några timmar senare efter lunch och fick då besked att det inte gick att förlänga mitt visum men jag kunde skjuta fram det två veckor dvs. jag får inte stanna längre men kan lämna landet två veckor senare... Jag vet inte den egentliga skillnaden men jag gick med på det.

Jag fick en inbetalningsblankett och en adress till vilken bank jag skulle besöka och jag tog mig dit. Jag var på banken ungefär en halvtimme utan att lyckas betala. Jag saknar adress i Kazakstan och därför går det inte att betala. Väldigt rimligt så jag åkte tillbaka till polisen igen och förklarade som det var. 
Då fick jag ett nytt besked om att den stad som jag var i var för liten för att fixa nya visum men om jag tog mig till Kostanau eller Astana så skulle det inte vara några problem där... Jag sa att mitt visum skulle gå ut om två dagar och att ta sig till Astana skulle ta längre tid även om jag tog tåget... De sa att det inte skulle vara några problem utan det skulle bara vara att betala för det nya visumet när jag väl var där. De tyckte också det skulle vara värt ett besök hos immigrationspolisen i Kostanau.

Senare på dagen fortsatte jag att leta efter reservdelar till min cykel och det var i första hand en ny bakväxel jag letade efter. Den som satt på cykeln hade jag lyckats bryta sönder några gånger så det fungerade inte som jag ville utan växlade oberoende vad jag gjorde. Var runt ett tag och kollade i olika butiker men hittade inget. Jag gjorde ett sista försök i en sportklädesbutik och undrade om de viste var jag kunde fixa en ny växel. Svaret blev i Almaty men ägaren sa att han kunde kolla på den och se om han kunde fixa det. Jag sa att vissa delar var brutna men om han ville kolla på den gick det bra. Han och jag tog hans bil och åkte iväg till lägenheten där jag hade lämnat min cykel.

Butiksägaren kollade på växlingen och såg vad som var fel och sa att han troligtvis kunde fixa den. Vi tog min cykel och packning och åkte hem till honom. Väl där visade han upp sin verkstad och där började han leta upp bra metall för att kunna ersätta de skadade delarna i min bakväxel. Det tog honom ungefär två timmar att svarva fram nya delar till växlingen och efter det tog det inte  lång tid att bygga ihop den igen. Jag blev som sagt ganska förvånad när jag provade växlingen igenom och insåg att den fungerade perfekt...

Dagen efter lämnade jag Aktobe och fortsatte österut mot Astana. Vägen ut ur staden var ovanlig bra och det kändes ovant att cykla på en tvåfilig motorväg med ny asfalt. Det varade inte så länge för några mil utanför staden blev det en normal väg igen men i fortfarande bra skick. Det kändes skönt att slå upp mitt tält på kvällen och det kändes som om man kom hem igen.

Följande dag blev det att trampa vidare och under hela den dagen blev jag passerad av olika tuffa bilar från väst. Jag hade tydligen lyckats ta samma väg som ett rally som går från Saint Petersburg i Ryssland till Peking i Kina, så trafiken var ovanlig tät och antalet poliser betydligt högre än normalt. Jag fick förklarat av polisen var rallyt skulle ha sin nästa natt och jag kollade in var det låg på kartan och insåg att det inte skulle vara så svårt att cykla lite hårdare under dagen så att jag kom dit. Jag gjorde så och när det började skymma var jag där.

Tydligen så är det ungefär 450 fordon i rallyt varav hälften tävlar och resten är support för de tävlande och även ett stort matlag. Totalt så var det över 850 personer i rallyt så det fanns bra möjligheter att prata lite engelska.

Jag stannade i deras läger en natt och följande morgon fick jag ett lunchpacket av dem och ett italienskt team fyllde upp en av mina väskor med energikakor och energidryck. Enligt dem så skulle kakorna och dryckerna ge väldigt mycket energi men jag tyckte det inte var någon skillnad och jämför man med innehållet i Snickers och Coca-Cola så är den inte så stor. Det som saknas är salterna men i Kazakstan så är allt vatten mer eller mindre salt så jag tycker jag får i mig tillräckligt ändå... 
Under dagen var det inte mer än att trampa på och se hur långt jag kunde ta mig. Det är inte så att jag har några speciella dagsmål utan det handlar mer om hur långt jag kommer innan det blir mörkt. Landskapen är sig likt och det har ingen större betydelse om jag slår upp tältet på en speciell plats eller en mil senare. Det kommer ändå inte gå att gömma det... 
På sen eftermiddag kom jag fram till den första vägkorsningen sedan Aktobe och det var bara att välj mellan höger till Almaty eller väster till Astana. Det fanns även en skylt som visade att det skulle vara 554 km till Kostanau och jag tänkte direkt att det var skönt att vara i norra Kazakstan där avstånden är korta mellan städerna. Jag passerade korsningen och började tänka på avstånden och insåg att i Sverige är 554 km långt... I Kazakstan är det nästa stad.

Efter vägkorsningen var det bara att fortsätta norrut till nästa stad och det tog några dagar. Vägen var i bra skick så det var enkelt att cykla men samtidigt blev det lite enformigt. Långa sträcker av vägen gick mellan en järnväg eller 3 m högt betongstaket och om jag kan välja mellan det eller offroad på stäppen så tar jag hellre det andra alternativet. Landskapet var ganska flackt och relativt trist och består av tre olika miljöer, grässtäpp, övergivna åkrar med gräs eller misslyckade sädesodlingar och jag föredrar då stäpp även om jag redan har sett det de senaste veckorna. 
Man lär sig efter ett tag att känna igen nyanserna på växterna på långa avstånd så man vet vad som kommer. Är det sandig mark så är det en typ av gräs och är det lera så är det en annan typ av gräs osv. De olika typerna av gräs har olika färger och höjd och på så sätt går det att läsa av landskapet ganska enkelt. När det väl är gjort så går det ganska lätt att hitta intressanta växter att fota eller samla frön på. Jag tycker det är skoj när man ser en viss miljö och bara vet att där ska finnas en viss växt även om man inte har sett den tidigare. En växt som jag letade efter var gulblommiga backsippor som jag vet kan finnas i området och mycket riktigt hittade jag dem till sist när jag väl hittat en bra miljö. Nästa problem är att hitta bra frö på dem men det misslyckades jag med även om jag har kollat troligtvis mer än 1000 plantor.

En annan sak som gör området intressant är alla övergivna hus. Tidigare har området varit ett frodigt odlingslandskap men idag är det mesta övergivet och årets skörd kommer att bli en stor miss. Tydligen var våren torr och varm så mycket av säden torkade och sedan blev det kallt och blött och många nätter med frost fram till juni. De åkrar med säd som finns är få och med missväxt och som jag ser det borde det inte bli något skörd. Det känns som om bönderna tycker samma sak för på många ställen plöjer man ner säden i marken och ger upp. Det är trist att se speciellt när nästan all mark redan är övergiven och de byar man passerar saknar folk. Befolkningen tycker att om hälften av husen står kvar i byn så har det gått bra och det finns en framtid där men det är väldigt få byar som klarar det måttet. Ofta är över 90 % av husen övergivna och allt är stängt. De affärer som finns saknar varor för ingen har egentligen några pengar att köpa för och med ett skenade bensinpris är det ingen som vill eller har råd att betala för transporterna av nya varor. Utan transporter längs vägarna blir det inget folk till vägrestaurangerna så även de slår igen och det sista stället att köpa vodka på försvinner. Utan vodka drar även de sista människorna från byn och den blir helt övergiven. Jag har besökt några av byarna och det är en speciell känsla att gå runt i en by med några hundra hus, ibland över 500 stycken och inte en enda människa.

Tidigare under Sovjets tid så blomstrade området och var Kazakstans kornbod och försåg landet med mjöl och kött. På den tiden blev jordbruket finansierat av staten och då fungerade det, men idag måste bönderna konkurrera med Väst och USA och det fungerar inte. Så länge Väst och USA dumpar matpriserna med skattemedel går det inte att få ett ekonomiskt fungerade jordbruk på andra ställen och det har ingen större betydelse om det är i Kazakstan eller i Afrika.

Det tog mig ungefär 10 dagar att ta mig från Aktobe till Kostanau. Det kändes ganska skönt att komma fram till en stad och jag planerade att vila några dagar innan jag tänkte fortsätta mot Astana. Det blev inte så utan jag har stannat några dagar extra...

Väl framme i Kostanau ringde jag upp en tjej som jag hade träffat längs vägen några dagar tidigare och undrade om hon kunde hjälpa mig att fixa ett billigt ställe att bo på. Hon hade kollat lite på hotellpriserna men dessa är höga så det blev att leta efter något annat alternativ.

Hon hade några tjejkompisar som hon ringde upp och det gick bra för mig att stanna där så det blev jag, min cykel, fyra tjejer och en katt i en liten lägenhet och det låter bra men det blir ganska tungt efter några dagar. Jag stannade där över helgen och följande vecka, inte på måndag då polisen hade stängt, utan jag fick vänta till tisdagen då jag och Tonia som var en av tjejerna från lägenhet gick till polisen och förklarade mitt problem. Jag vet inte om det var en bra ide eller om det var en dålig men jag fick möjlighet att förklara vad jag hade fått reda på tidigare. Det stämde inte sa de på immigrationspolisen och beslagtog mitt pass. Det var inte mer än att lämna polisen utan pass och vänta tills nästa dag då jag hade ett möte med dem. Under tiden var det bara att försöka få något klartecken om vad som gäller och jag försökte ringa till det Svenska Konsulatet men det var stängt och det enda andra stället som jag kunde tänka mig skulle kunna hjälpa mig var Happy och det fungerade bättre...

Följande dag ringde jag upp polisen och undrade vad jag skulle göra för att få tillbaka mitt pass och svaret var att jag måste få alla mina dokument översatta till ryska och därefter skulle jag inställa mig i domstol och få mitt straff. De hotade med böter, fängelse och utvisning ur landet på 5 års tid och det var egentligen inga alternativ som lockade mig... 
Men jag insåg att det skulle bli något typ av straff och böter lät mest rimligt för både fängelse och utvisning ger polisen för mycket extra jobb... Under hela onsdagen försökte jag hitta ett ställe som ville och kunde översätta mina dokument till ryska, men först var jag tvungen att ha en diskussion med polisen om vad de menar med alla dokument. Det kändes som om de inte heller viste så i till slut blev det att de ville ha mitt pass och mitt kazakiska visum översätt till ryska. Passet är på svenska/engelska och visumet är på kazak/engelska så inget av dem var på ryska, så de uppfyllde mer eller mindre kraven på att de kunde översättas till ryska. De blev även en liten diskussion om alla mina visum skulle översättas men de insåg att det inte skulle gå i Kostanau...

Att översätta ett pass låter ganska enkelt och i teorin så kan jag göra det själv och samma sak gäller för visumet och även om allt hade varit på kazak så skulle de ha gått bra. Även om en sak verkar vara lätt så är det inte det när man är i Kazakstan och jag har upplevt det många gånger här. Jag tänkte först översätta allt själv men det fick jag inte utan det skulle översätta på en översättningsbyrå.

Det var inte mer än att ta sig till den första bästa och väl där blev det nej. De översätter dokument men inte pass... Det var inte mer än att ta sig till nästa översättningsbyrå och fråga igen. Där blev det också nej. Dokument, texter, böcker går bra men inte pass. Jag och Tonia försökte hela dagen att hitta ett bra ställe men det var kört och vi fick ge upp på kvällen när alla hade stängt men då hade vi i alla fall fått tag i ett ställe som kunde översätta pass.

På torsdag morgon åkte vi dit och visade upp fotokopiorna på passet och visumet som skulle översättas men det blev nej. De översätter pass men för att göra det måste de ha originalet och inte bara en fotokopia av de. De tyckte att jag skulle åka tillbaka till polisen och hämta ut mitt pass så det var bara att ringa upp polisen och förklara hur det låg till. Det blev naturligtvis ett nej. Jag kan inte få tillbaka mitt pass förrän jag har varit i domstolen och fått mitt straff. Det var bara att ge upp och åka hem igen och börja ringa efter ett nytt ställe som kunde översätta passet.

Väl tillbaka till lägenheten tog det inte så lång tid att hitta ett nytt ställe som kunde översätta passet och vi åkte dit. Vi hade förklarat hur det låg till, att vi hade bara en fotokopia av passet och visumet och inte originalet, men det skulle inte vara några problem.

Väl där blev det lite problem och de kollade på kopiorna och insåg att det inte skulle fungera... Det var bara att ringa tillbaka till polisen igen och förklara att det inte gick att översätta passet utan att ha tillgång till det. Det blev att fråga om det går lika bra att översätta kopian. Polisen vi talade med viste inte men sa att han skulle kolla upp det. En dryg halvtimme senare ringde han upp och sa att det troligtvis skulle gå lika bra med att översätta kopian men det var domstolen som skulle avgöra. Vi tog chansen och frågade på översättningsbyrån om det kunde översätta kopian till oss. Kvinnan som jobbade där ringde till sin chef och frågade om de hade tillstånd att översätta fotokopior men det hade de inte. Kvinnan förklarade för sin chef om mina problem och att hon hade pratat med polisen och enligt dem skulle jag kunna få kopian översatt. Chefen gick med på det och översättningen kunde börja till slut. Det enda problem var att kvinnan som skulle översätta mitt pass och visum till ryska kunde inte ett ord engelska så först fick jag översätta och förklara vad det stod till ryska och sedan kunde hon renskriva det... Det tog inte så lång tid när hon väl började och när det var översatt blev det stämplat med färgglada stämplar och det stod även att det var fotokopian som är översatt och inte originalpasset. Jag fick översättningen och var tvungen att gå till en annan våning av byggnaden och där fick jag översättningen stämplad igen och ihopsydd med photokopian. Tråden blev lackad och lacken blev täckt med ett klistermärke innan en ny stämpel sattes över allt, bara för att jag inte skulle kunna dela på det...

Det kändes skönt att ha kopian översatt och jag kunde ta den tillbaka till polisen. Väl där fick jag reda på att jag skulle vara i rättegången klockan två följande dag och att jag troligtvis behövde en tolk och jag tyckte det lät vettigt. Så uppdraget på torsdagkväll blev att leta upp en tolk. Tonia känner mycket folk i Kostanau så hon ringde runt tills hon hade hittat en tolk och en advokat som kunde ge lite råd inför rättegången.

Följande morgon var det att träffa tolken som jobbade vanligtvis som engelsklärare vid ett av universiteten i staden. Vi hade en genomgång av vad som hade hänt och vad hon skulle säga på rättegången. Vi fick även en extra timme att prata för polisen ringde och sa att rättegången var framskjuten en timmes tid till klockan tre. Jag, Tonia och min tolk Vika inställde oss till rättegången lite innan tre och då var det redan poliser där från migrationsverket som skulle vittna i rättegången mot mig. Rättegången blev uppskjuten igen för domaren hade andra saker för sig, men 16.45 hade han tid att ta mitt fall.

Jag och min tolk fick gå in i rättegångssalen och där fick jag en kort beskrivning hur jag skulle stå, hur mina händer skulle vara vinklade och att jag skulle ha min blick ner i golvet. Därefter blev det en kort utläggning om hur hemskt mitt brott var och hur straffsystemet fungerade med böter, fängelse och utvisning. Domaren undrade också om jag ville ha fängelse eller böter och jag svarade ärligt att jag föredrog böterna... Domaren tänkte lite och sedan började han fråga ut min tolk om var hon jobbade och med vad osv. Hon svarade ärligt att hon vanligtvis inte var tolk utan undervisade i engelska på universitetet.

Domaren frågade direkt om hon hade några dokument på att hon kunde översätta engelska som tolk. Hon hade inte det men visade upp intyg på att hon var engelsklärare och därefter blev det ett kort utlåtande från domaren. Han godkände inte min tolk och att min rättegång skulle skjutas fram till tisdag nästa vecka. Det hade ingen betydelse att min tolk kunde översätta utan det krävdes att hon hade ett dokument på det och även om jag förstod det mesta av det domaren sa på ryska hjälpte inte. Jag måste ha en riktig tolk med dokument med färgglada stämplar... Tolken skulle även ha tillstånd att tolka i en rättegång... Det var inte mer än att lämna rättegångssalen och min "tolk" började ringa runt till hennes tidigare elever och undrade om det var någon som hade köpt de dokument som krävdes, men det var det inte.

Efter rättegången var det inte mer än att gå tillbaka till telefonen och ringa igen. Denna gång var det att leta efter någon med rätt dokument och som hade tid att spendera en dag i en rättegång eller rättare sagt utanför rättegången och vänta. Tonia ringde runt länge och till slut gav hon upp när de flesta ställen hade stängt och det enda svaret vi fick var att vi kunde få en tolk men inte för en rättegång. För det krävde det andra dokument än den vanliga tolklicensen... 
Jag började även bli trött på alla korkade regler som fanns men allt blir betydligt lättare om man ser det som en lek. Man får ett uppdrag som ska klaras av på en viss tid. Lyckas man får man nästa uppdrag men misslyckas man får man göra det igen... Det var bara att fortsätta på lördagen och även denna dag kunde vi inte hitta någon tolk. Tonia ringde tillbaka till polisen igen och förklarade att vi hade misslyckats. Polisen hon pratade med sa att det gjorde inte så mycket för han kunde fixa fram en tolk till rättegången på tisdag. Det kändes skönt och både jag och Tonia kunde vila ut. Jag stannade i Kostanau och hon åkte iväg till sina föräldrar i en by utanför staden.

Jag tog det lugnt på söndagen och måndagen och det blev inte så mycket mer än att gå runt i staden och även dricka en del öl. På söndagen träffade jag även poliser från migrationsverket men denna gång var de civilklädda och de bjöd ut mig på restaurang och efter blev det ganska många öl... 
Det kändes som om de hade dåligt samvete för de hade tagit mitt pass och för att jag inte kunde fortsätta som jag ville. De var i alla fall väldigt trevliga och jag fick förklara min resa och vad jag har gjort de senaste 7 åren...

På tisdagen kom Tonia tillbaka till Kostanau och direkt började hon ringa runt igen för att få reda på om det blir någon rättegång under dagen eller om den är framskjuten igen, för polisen hade inte hört av sig. Det tog ett tag innan hon fick fram att rättegången skulle vara klockan 3 och att det var lugnt med tolken så det var bara att vänta mer...

Halv tre ringde polisen tillbaka och informerade om att de inte hade hittat någon tolk som uppfyllde deras krav så det var bäst att ta vår gamla "tolk" istället. Hon kunde ju ändå översätta bra även om hon inte hade dokument på det. Vi hade en halvtimme att hitta henne och ta sig till domstolen och vi lyckades ganska bra tycker jag för vi kom bara en kvart för sent. Polis från migrationsverket som skulle vittna var inte där och han kom en och en halv timme efter oss och först då kunde rättegången börja. Den varade ungefär 2 minuter och jag fick min dom.

Jag skulle betala 46 720 tenge i straff och därefter skulle jag inte bli utvisad ur landet utan skulle kunna stanna 90 dagar till. Det lät bra tyckte jag så det var bara att ta eimot böteslappen och leta upp en bank.

Det var ganska sent så de flesta banker var stängde så det blev ett uppdrag för nästa dag...

Uppdragen för onsdagen 10/7 var följande... Gå till en bank och betala böterna och sedan ta sig till mirgationsverket och visa upp kvittot på att jag har betalat. När det väl är gjort att det bara att ansöka om ett nytt visum...

Jag tyckte det lät enkelt och min plan var följande...

1, Leta upp en bank

2, Gå in på banken

3, Gå fram till kassan

4, Visa upp böteslappen och kontonumret som jag skulle betala till 

5, Betala 

6, Få ett kvitto 

7, Lämna banken

Jag tyckte det såg enkelt ut men jag anade att det skulle bli några problem på vägen dit med tanke på att jag är i Kazakstan. Det första jag hade problem med var att hitta en bankomat som hade tillräckligt med pengar, men fjärde försöket fungerade så det gick smidigt ändå.

Punkt 1 var enkelt och jag hittade en bank nästan direkt men sedan började problemen. För att komma in på en bank behöver man i regel visa upp sitt pass så det blev stopp. Det var bara att förklara hur det låg till och sedan var jag förbi. Punkt 3 och 4 var enkla men punkt 5 var svårare...

För att betala behöver man naturligtvis ett pass och förutom det även en adress och ett skattenummer. Detta fungerar ungefär som vårt personnummer.

Jag kom fram till att jag saknade allt och det var bara att förklara hur det låg till. Det blev ändå nej och det var bara att börja om på första punkten igen... Jag frågade även om någon annan kunde betala mina böter för att komma runt problemet men det gick inte...

Efter 6 banker gav jag upp och gick hem igen och fuskade lite genom att använda telefonen istället. Ringde runt till en del banker till men svaret blev det samma. Jag måste ha ett pass och ett skattenummer men inga frågor om adress...

Det var inte mer än att ringa till imigrationspolisen och fråga dem om tips och en halvtimme senare ringde de tillbaka och gav mig namnet på tre banker som jag kunde betala i. Jag ringde upp dem och svaret blev igen nej. Jag måste ha ett pass så det var inte mer än att ringa tillbaka till polisen och förklara hur det låg till. De erbjöd sig då att skriva ut ett dokument som sa att de hade beslagtagit mitt pass och med det dokumentet plus domen fråm domstolen som sa att jag skulle betala böterna på bank, kanske skulle det fungera.

Efter det samtalet var det bara att ringa tillbaka till de tre senaste bankerna och förklara igen. Denna gång blev det nej från de första två men den tredje sa att det gick. Jag fick adressen till dem och sedan var det bara att gå dit. Väl där blev det nej igen men de lästa igenom domen från domstolen och ringde även upp dem och frågade. De gick med på att jag betalade utan pass och skattenummer och adressen blev en fejk… De fick ett klartecken och jag kunde betala!!! Den totala kostnaden blev på 47288 Tenge och jag fick ett kvitto och även ett besked på att polisen skulle få pengarna imorgon klockan 12.

Jag ringde tillbaka till polisen och frågade om de kunde fixa mitt visum men tydligen så var det för sent på eftermiddagen och att de skulle ringa imorgon förmiddag och ge en tid som jag kunde besöka dem senare... Så jag lyckades bara lösa den första delen av uppdraget och visumansökandet blev för nästa dag. Det var inte mer än att gå hem igen och vila och vänta på att polisen ska ringa och ge besked om när nästa deluppdrag skulle starta.

Följande förmiddag ringde polisen igen och sa att jag kunde komma till dem klockan ett och hämta upp mitt pass och ansöka om ett nytt visum så det var inte mer än att gå den 15 min långa promenaden till dem och se vad de ville säga. Tonia följde med mig som moraliskt stöd och som tolk även om hon inte kan någon engelska men det är ändå lättare att få allt förklarat genom henne... Väl tillbaka hos migrationsverket så tog det inte många minuter innan jag hade mitt pass och det tog ungefär lika många minuter innan jag blev av med det igen. Jag fick skriva under ett papper att jag har fått tillbaka mitt pass och därefter var det bara att gå till kontoret som låg vägg i vägg och där lämna ifrån mig det igen och ansöka om visum. Jag hade tänkt mig 90 dagar visum som de hade sagt i domstolen men jag hade egentligen inte trott på det utan väntade på att höra ett lägre antal dagar. Det blev 15 dagar och jag blev upprörd... 
Jag sänkte mitt bud och gick ner till 30 dagar men det hjälpte inte. Av princip vägrade jag att skriva under några papper och ringde upp min tolk från rättegången och ville att hon skulle vittna om att jag hade blivit lovad 90 dagar. Hon kom efter 30 min men då hade visumansökningskontoret stängt så det var bara att vänta en timme till... När de öppnade igen så kom vi tillbaka till dem och förklarade igen men fortfarande blev det bara 15 dagar. Vi ringde upp domstolen för att få rättegångsprotokollet och även för att få kontakt med domaren. Vi fick kontakt med domaren och han sa att han inte visste reglerna för visumansökningar och antalet dagar han hade sagt var bara det antalet dagar som polisen från migrationsverket hade uppgett.

Tydligen var det fel så det var bara att ringa upp polisen från rättegången men det gick inte att få tag i honom. Han hade stängt av sin telefon och lämnat byggnaden även om jag hade sett honom en kvart tidigare... Jag fick även en längre diskussion med chefen på migrationsverket och han visade alla regler om visum och vad som gäller för olika visumtyper och mycket riktigt så kan jag inte förlänga ett turistvisum men kan skjuta fram utresedatumet med 15 dagar... 
Det hjälpte inte med att vi hade protokoll från domstolen för chefen sa att han inte kunde ge oss mer och om hade gjorde det så fanns det en stor risk att det skulle bli upptäckt i Astana och han skulle få problem för det. Han sa att det enda jag kunde göra var att lämna landet och söka ett nytt visum och komma tillbaka igen... Jag fick gå med på det så det var inte mer än att lämna stället och leta upp en bank där jag kunde betala för förlängning på 15 dagar. Naturligtvis var det för sent och bankerna hade stängt så det blev ett uppdrag för nästa dag...

På fredagsmorgon gick jag tillbaka till banken där jag hade betalat böterna för jag orkade inte ha en lång diskussion igen om var och hur jag ska betala. De kände igen mig på banken och det gick faktiskt att betala utan några större problem och därefter var det bara att ta sig tillbaka till migrationsverket och visa upp kvittot. De sa att de skulle göra ett visum till mig och att jag kunde komma tillbaka om två timmar och hämta ut mitt pass. Det lät lite otroligt med det var bara att vänta och se. Jag var tillbaka efter två timmar och de gav mig mitt pass och jag kollade igenom det och det fanns ett nytt visum på 15 dagar...

Det var inte så mycket mer än att börja leta efter flygbiljetter och jag gick mer eller mindre till den första resebyrån och frågade om priser ut ur landet till ett ställe där jag kunde fixa ett nytt visum.

Jag övervägde mellan Turkiet och Ukraina och priset var betydligt lägre till Turkiet men mindre lockande. Jag var i Turkiet förra året och har inte varit i Ukraina på fyra år så det lockade mer men priset var för högt. Det var inte mer än att ta sig tillbaka till ett internet-cafe och kolla priser men sökmotorerna fungerade kasst så jag fick vända mig till Happy igen för att få hjälp.

Jag fick ner priset till ungefär hälften av vad de hade sagt i resebyrån så det var inte mer än att gå tillbaka till resebyrån följande dag och klaga lite. Det fungerade och de plockade fram en biljett det ett ännu lägre pris och lyckade även få samma rabatt som de gav till deras anställda. Jag var nöjd med priset och det var bara att boka resan.

Problemet är att det var lördag och de sa att jag var tvungen att vänta till måndag för att få min biljett. Att vänta är något jag har fått lära mig men jag har tid...

På söndagen blev det inte så mycket gjort än att gå runt i staden och på eftermiddagen åkte jag med några nya vänner till floden som går genom staden och hade en picknick med lite för många öl... Det blev en lyckad eftermiddag och kväll som slutade med att vi drack en del överblivet vin från ett bröllop.

Idag har jag inte gjort så mycket mer än att skriva klart detta inlägg och senare ska jag iväg och hämta ut min flygbiljett...

Det var allt för denna gång och fortsätt gärna att skriva i gästboken och skicka mail...

/Stellan