Hej

Reyhanli 20070527

Nu har jag kommit fram till Turkiet och är några få km från gränsen till Syrien. Jag passerade gränsen för knappt en månad sedan och har varit den mesta av tiden i Turkiet sedan dess...

Förra inlägget till hemsidan skrev jag i Hama i Syrien och sedan dess har jag cyklat runt 30 mil men har även rest med bil, buss, flyg, färja och segelbåt så antalet mil har blivit högt.

Det blev så att jag stannade två nätter till sedan jag skrev det senaste inlägget och fortsatte att fira deras vårfestival. Varje kväll gick jag och några av de andra gästerna på hotellet tillbaka till festivalområdet där det fanns reserverade platser för oss längst fram vid scenen, bland alla höga politiker i staden. Det blev en ganska komisk blandning, finklädda arabiska män med kostym och backpackers-turister med solblekta slitna kläder. Det fanns även ett TV-team som följde scenen under hela kvällen. De gillade naturligtvis att filma turisterna den mesta av tiden bara för att kunna visa att folk från hela världen kommer till Hama för att fira deras berömda vårfestival som antagligen är helt okänd utanför landets gränser... 

Jag och en tjej från Australien blev erbjudna att vara med i en intervju i TV och det kunde vi inte tacka nej till. Intervjun blev inte så lyckad mest pga av vår tolk inte kunde mer än 50 ord engelska men vi fick fram att vi gillade deras festival och att vi har rest över hela världen bara för att kunna se den. Kanske inte helt sant men reportern gillade svaren.  

Jag lämnade Hama i nordvästlig riktning för att på så sätt komma fortast till Turkiet och samtidigt kom jag undan motorvägen som går i nord-sydlig riktning genom landet. Området jag passerade genom var betydligt fuktigare än de områdena som jag hade korsat tidigare i landet. Det mesta bestod av odlade sädesfält och fiskdammar med torra mindre kullar som bröt av odlingslandskapet. Det kändes som om det fanns en borg eller en borgruin på varje kulle. Kanske inte helt sant för på vissa av kullarna låg det en ruin från ett tempel istället. Jag stannade vid några av dem men har man redan passerat ett tio-tal ruiner från romartiden till medeltiden den senaste veckan så blir jag trött på dem. Känns som ännu en hög med sten...

Några dagar efter Hama kom jag fram till Shughur som jag trodde skulle bli den sista staden i Syrien. Stannade till i staden för att spendera mina sista syriska pund på mat och besökte även en frisör salong där jag blev rakad och även fick håret tvättat. Kändes skönt att vara hyfsat ren när man passerar en gränskontroll. 
Efter Shughur var det knappt 15 km till gränsen. I verkligenheten var det ungefär en mil till. Tio km mer eller mindre har ingen betydelse så det tog knappt en timme längre att ta sig till gränsen. Väl framme fick jag förklarat för mig att gränsen är stängd eller att det inte finns någon gräns där. Vägen fortsatte längs dalgången och någonstans längs vägen har Turkiet bestämt att det finns en gräns, Syrien håller inte med, men har i alla fall gått med om att det är en tillfällig gräns där (Turkiet stakade ut gränsen 1939). Gränsstationen var stängd i alla fall och har varit det ett tag pga politiska problem. Om något inte fungerar i Syrien och man frågar varför får man ofta svaret att det är politiska problem. T.ex. i Homs och Hama fungerade inte Internet och mobiltelefonerna som de skulle och då fick jag förklarat för mig att de inte fungerar pga politiska problem och att det snart ska vara val i Syrien.

Jag tänkte en kort tıd att jag kunde korsa gränsen till Turkiet på en okontrollerad gränsområde och kom fram till att det skulle vara väldigt enkelt men skulle antagligen medföra för mycket problem när jag lämnar Turkiet senare. Gjorde som gränsvakterna sa till mig och fortsatte vidare norrut längs gränsen mellan Syrien och Turkiet.

Följande natt blev jag hembjuden till en syrisk familj där jag stannade till nästa morgon innan jag fortsatte. Vägen vidare följde en å som var gränsen till Syrien. Ofta var jag så nära Turkiet att jag skulle ha kunnat kastat en sten på en av de turkiska soldaterna som patrullerade gränsen eller i alla fall på en turkisk bonde. Gjorde inte det utan fortsatte snällt på mın cykel och undrade var jag kunde hitta en fungerande gränsstation.

På kvällen tredje dagen efter Shughur kom jag fram till motorvägen som leder mellan Aleppo i Syrien och Antakya i Turkiet. Det var bara för mig att följa den fram till gränsen som låg några km längre bort. Denna gränsstation var öppen, fast det fanns politiska problem mellan Turkiet och Syrien. För all del så har Syrien politiska problem med alla sina grannländer om var gränserna ska dras. Syriens president drömmer fortfarande om Stor-Syrien som fanns runt 1000-talet och kontrollerade det mesta av marken i Mellanöstern. Tyvärr så är det inte så idag, men drömmen lever vidare...

Gränskontrollen gick snabbt och jag fick min exit-stämpel från Syrien och kom fram till den Turkiska immigrationstationen och där ville de ha 20 USD för ett turkiskt visum. Sa direkt att jag inte ville betala det och att det ska vara gratis för svenskar. Mannen bakom fönstret plockade fram en lista som han kollade på och efteråt sa han att jag hade rätt. Inget visum för svenskar och att man kan stanna upp till tre månader. Fick en entry stämpel till Turkiet och sedan kunde jag fortsätta in i landet. Jag fortsatte vidare till Reyhanli som är den första staden i Turkiet efter gränsen.

Jag stannade i Reyhanli över natten hemma hos en av killarna som jobbade på ett internet-café i staden. Följande dag lämnade jag cykeln hemma hos honom och tog bussen mot Istanbul för att träffa lite folk, som jag har träffat under mina resor de senaste åren.

Efter 18 timmar i en buss var jag framme i Istanbul som är Turkiets största stad och ligger på gränsen mellan Europa och Asien. Det är inte första gången jag är i staden utan jag har varit här med cykel 2004 på väg mot Afrika från Norge. Då var det stora demonstrationer mot Bush och NATO och även denna gång var det nya demonstrationer men inte mot Väst utan mot den egna regeringen. Jag bara kände mig manad att gå och kolla på demonstrationen och tanken var att hålla mig utanför, men det gick inte. Jag följde med folkmassan, som enligt tidningarna skulle ha uppgått till 2 miljoner turkar, som tycker att det är fel att hålla ett presidentval senare i år med bara en kandidat. Jag kan hålla med att det inte är så värst demokratiskt att bara ha en kandidat i ett val så det kändes inte så hemskt att följa med folkmassan.

Jag stannade i Istanbul nästan en veckas tid och spenderade den mesta av tiden med Stephanie, en amerikanskt tjej som jag träffade i Cairo några månader tidigare. Efter Istanbul åkte vi upp till Svarta Havs kusten där vi stannade några dagar i Safranbolu som är en gammal karavanstad längs Sidenvägen. Staden är även upptagen på UNESCO:s lista över världsarv och jag undrade flera gånger under den tid jag var därvarför den är med. Inte så värst speciell stad enligt mina idéer och förstörd av alla turister som måste besöka den.

Efter tre nätter i Saffranbolu var det att återvända till Istanbul med ännu en nattbuss. Vi stannade några dagar innan vi lämnade staden på nytt. Denna gång blev det söderut med färja och sedan med buss till Bursa som enligt guideboken "Lonely Planet" inte var värt ett besök och är till största delen en industristad. Jag struntade helt och hållet i vad det stod i guideboken utan kollade mer in min karta som visade att det fanns ett högt berg söder om staden. Berg är alltid roliga...

Jag och Stephanie stannade tre dagar i Bursa och kom fram till att staden har betydligt mer att erbjuda än Saffranbolu och betydligt billigare och inte så turistisk. Det blev även en dagstur upp till berget med linbana och vi stannade en eftermiddag uppe på ängarna. Jag hade velat gå upp till snön längre upp för att kolla efter vårblommor men det blev inte så utan jag fick leta efter växter på lägre höjd.

Efter Bursa blev det ännu en tur tillbaka till Istanbul där vi stannade endast några timmar innan vi tog ett flyg norrut mot Göteborg. Det kändes skönt att komma hem för en kort tur och det blev drygt en vecka i Norden. Lyckades dra in två UNESCO platser, Varbergs Radio Station (6 rostiga radiomaster längs E6) och Kronborgs fästning i Helsingör. Efter en kort visit i Norden blev det åter till Turkiet där vi stannade några dagar till i Istanbul.

Efter Istanbul blev det en ny nattbuss söderut mot Mercin där vi skulle möta Stephanies föräldrar för att följa dem på Emyr-rally som är ett båt-rally från Istanbul ner till Egypten och sedan tillbaka till Istrael. Tanken var att vi skulle följa med resterande sträcka som skulle ta drygt tre veckor. Det lät skoj tyckte jag men problemet var att båten gıck under amerikansk flagg...

Jag följe rallyt i nästan en veckas tid och under den tiden var det bara en dag ute till sjöss och resten av dagarna var det turistturer på fastlandet och med middagar och drickande på kvällarna. Efter en vecka räckte det tyckte jag och  bestämde mig för att återvända till mın cykel.

Nu är jag tillbaka i Reyhanli där jag lämnade min cykel för en månad sedan. Har inte sett den ännu utan har varıt de senaste timmarna på ett Internet-café för att skriva detta ınlägg...

Det var allt för denna gång

/Stellan