Hej    

Sergeyevka  20090503

Jag har lämnat Makinsk och har tagit mig till Sergeyevka som ligger några mil söder om Atbasar ute på den kazaksiska stäppen.

Nu har jag lyckats ta mig ut ur Makinsk och är tillbaka på stäppen. Jag stannade några dagar till i byn innan jag begav mig söderut. Det hände egentligen inte så mycket till i Makinsk och den största grejen där var en konferens om utbildning som jag blev inbjuden till för att hålla en bildvisning om mig själv och mina resor. Jag vet inte vad det har att göra med utbildning i Kazakstan men jag ställde upp i alla fall. Det var ett 20-tal lyssnare och jag tror det var uppskattat.

Jag lämnade Makinsk dagen efter konferensen och cyklade sydväst ur staden i motsatt riktning mot vinden. Det var tungt att cykla mot vinden och jag förflyttade mig väldigt sakta framåt och ofta kändes det som om jag stod still. Ibland gjorde jag det men då var det för att få tillbaka orken. När det började skymma på kvällen hade jag inte kommit så långt och det var bara att leta efter en bra tältplats. Det kändes skönt att ha kommit ut på vägarna igen och att den första cykeldagen var avklarad. Det var bara att ringa till familjen som jag hade bott hos och säga att allt var bra och att det inte var kallt i tältet även om det kändes så...

Nästa morgon vaknade jag tidigt och upptäckte att det var 10 cm blöt nysnö utanför tältet och jag var inte glad för det. Jag tappade motivationen att lämna tältet så det tog lång tid innan jag startade dagens tripp. Vinden var bättre men vädret var sämre med regelbundna snö och regnskurar. På eftermiddagen blev jag hembjuden till en familj och det kändes skönt att komma inomhus för några timmar och bli varm igen innan jag fortsatte söderut igen tills jag slog upp mitt tält igen.

Även efter andra natten var det nysnö utanför tältet men den smälte snabbt bort och när jag väl kom iväg var marken bar igen. Jag lämnade vägen som jag hade följt sedan Makinsk och svängde västerut och på så sätt räknade jag med att korta sträckan till Atbasar med drygt två mil. Vägen var sämre men inte mycket sämre än vägen jag hade tagit innan och nästan helt utan trafik. Det var under 1 bil/h så jag hade hela vägen för mig själv. Även när det kom en bil så hade jag vägen för mig själv för bilförarna föredrog att köra i hjulspåren på åkrarna än att försöka undvika alla hål i vägen. Med cykel är det betydligt lättare att undvika hålen så jag föredrog att vara uppe på vägen. Jag testade även att följa hjulspåren och hoppades att vägen skulle bryta vinden tillräckligt så att det skulle bli lättare att cykla. Jag märkte en skillnad men hjulspåren var för fuktiga för att det skulle bli lättare att cykla.
På eftermiddag kom jag fram till den by där jag skulle svänga söderut för att komma upp på huvudvägen mellan Astana och Atbasar. Innan byn var jag tvungen att korsa en flod och troligtvis innan snösmältningen hade det funnits en bro men den var borta. Det var inte mycket mer att göra än att vada över floden eller cykla tillbaka samma väg som jag hade kommit. Jag valde det första alternativet och började kolla efter det bästa stället att korsa på. Vattnet var upp till låren så det var inte värre än jag kunde bära min cykel och ta mig över på den andra sidan där byn låg. Jag korsade floden och tog på mig byxorna igen och fortsatte in i byn där jag mötte en äldre man som bara frågade kort att jag viste att vägen som jag hade tagit var avstängd och det pga att det inte fanns någon bro. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara men visst hade jag upptäckt att bron saknades men det var ingen som tidigare hade sagt att bron saknades. Det jag hade hört om bron var att jag skulle svänga vänster efter den. Jag stannade till i byns affär och köpt på mig lite ny mat innan jag fortsatte mot Atbasar. Jag trodde att jag skulle komma fram till huvudvägen innan det blev mörkt men det blev inte så. Jag insåg när jag väl såg lastbilarna på den att det skulle vara bättre att stanna innan vägen och på så sätt slippa höra lastbilarna från tältet.

Jag vaknade på morgon och blev glad över att det inte var någon nysnö och att det var lite varmare och vinden inte lika stark. En kvart efter jag lämnade tältplatsen kom jag fram till huvudvägen och det var skönt att komma upp på en väg där jag inte behöver undvika hål hela tiden. Jag trampade på i lugn takt västerut och under dagen började det blåsa mer och mer och det var väldigt sällan jag lyckade pressa cykeln över 10km/h som är ungefär halva den normala hastigheten. Jag trodde att jag skulle kunna ta mig till Atbasar under dagen men när det började skymma var det fortfarande några mil kvar så det vara bara att återvända till tältet igen.

Jag kom fram till Atbasar på eftermiddagen följande dag och det kändes som om jag hade fått uppleva alla typer av väder, regn, snö, hagel och stormvindar. Det ända som saknades var sol och värme. Väl framme i Atbaszar var det bara ringa till Aaron, en amerikan som känner Chris i Makinsk. Aaron har varit i Atbasar de senaste 18 månaderna och jobbade med olika projekt för att förbättra affärsverksamheten där. Jag lyckades inte riktigt förstå vad han exakt gör och det gör han antagligen inte heller. Han hade några månader till där innan han skulle återvända till USA och mycket av det han pratade om var hur skönt det kommer att bli att komma från Kazakstan. Chris jobbar oxå med samma organisation men han pratade mer om hur svårt det kommer att vara att lämna landet och överväger att stanna ett år till.  

Jag stannade två nätter i Atbasar och efter att ha sovit en natt där var det att utforska staden med Aaron och även se hur man firade första maj där. Vi kollade centrum i staden och där var det en del uppträdande av skolungdomar som dansade och sjöng och vi insåg ganska snart att det borde räknas som tortyr att kolla på alla. Det intressantaste i centrum var de olika stånden som sålde grillspett och jag uppskattade helt klart mer att provsmaka olika grillspett än att kolla på uppträdande skolungdomar även om de dansade traditionella danser. På kvällen blev jag hembjuden till en kompis till Aaron på traditionell nordkazakisk mat som mest bestod av ugnsstekt lammkött och var helt klart den bästa maten som jag har ätit sedan jag lämnade Makinsk.

Följande morgon hade jag tänkt komma iväg tidigt men det blev några koppar kaffe med Aaron och han visade bilder från hans senaste resa till sydost Asien. Jag kom inte iväg förrän på eftermiddagen och det var skönt att komma ut ur staden igen och fortsätta ut mot den kazakiska stäppen. Vinden var som den hade varit sedan jag lämnade Makinsk, stark och alltid i riktning mot mig men en skillnad fanns. Det var varmt och soligt så alla mina vinterkläder kunde jag packa ner i mina cykelväskor :-)

På kvällen kom jag fram till där jag hade hört att det skulle finnas två amerikanska missionärer och det kändes som en bra ide att leta upp dem och säga hej. Det var bara att fråga folk på gatan i byn efter amerikanernas hus. Jag behövde fråga tre gången innan jag stod framför huset och de väntade redan på mig för någon hade ringt och sagt att en svensk cyklist var på väg mot byn. Jag blev inbjuden och stannade där över natten.

Jag har inte kommit iväg ännu utan är fortfarande kvar i byn men kommer att lämna inom någon timme. Jag har fått en kort genomgång om hur deras missonärsverksamhet funkar och har även varit på besök i deras kyrka som egentligen inte är mer än ett rum i ett hus i byn.

Det är allt för denna gång och skicka gärna mail om det är något du undrar över... Och tack för alla inlägg i gästboken.

/Stellan