Hej

Tbilisi 070812

Nu har jag kommit till Tbilisi som är huvudstaden i Georgien. Jag har varit i staden i drygt en veckas tid. Tanken var att stanna tre dagar här för att vila lite och för att fixa visum till Azerbajdzjan och Iran. Att fixa visumen tog längre tid än vad jag trodde och därför är jag fortfarande kvar i staden.

Förra inlägget skrev jag från Yerevan i Armenien och efter tre nätter där lämnade jag staden. Fortsatte vidare norrut mot Lake Sevan som är landets största sjö och täcker mer än 5 procent av landets yta. Vägen mot sjön började med en 5 mil lång uppförsbacke med en stigning på över 1000 m. Jag lämnade Yerevan på eftermiddagen så jag kom aldrig upp till passet utan det blev att stanna på en restaurang där jag blev bjuden på mat och fick möjlighet att slå upp mitt tält.

Följande dag passerade jag passet som bara låg några km från min tältplats och därefter var det nedför den sista milen till sjön. Hade tänkt ta en kort paus på stranden och sedan fortsätta men väl nere vid vattnet träffade jag några armenier som tyckte att jag skulle dricka öl med dem. Kunde inte låta bli att tacka ja till erbjudandet. Några timmar senare fick jag tillbaka förnuftet och cyklade vidare.

Efter att ha cykla ungefär 150 mil i Kaukasus så har jag upptäckt att det är ett tungt område att korsa. Det är inte pga. de dåliga vägarna med bristfällig asfalt (under 90-talets energikris användes asfalten på vägarna som bränsle. Man gick helt enkelt ut och bröt upp asfalten och sedan eldade upp den i sina kaminer hemma i husen) eller pga. den kuperade terrängen, utan det största problemet är att hålla sig nykter. Jag har blivit stoppad regelbundet av människor som har velat dricka med mig och oftast är det vodka eller vin som gäller men även öl är relativt vanligt. I Kaukasus är gästvänlighet och att bjuda in främlingar lika självklart som alkoholen. Naturligtvis går det att komma undan alkoholen om man verkligen vill men ofta kan människorna man möter bli missnöjda när man gör det. För min del så tackar jag alltid nej till vodkan och skyller på att jag är ute och cyklar men att jag kan dricka öl eller vin ibland. Tackar man nej till all alkohol så blir lokalbefolkningen mer misstänksamma men det fungera bra att tacka nej till vodkan...

Lämnade Lake Sevan på sen eftermiddag och fortsatte mot Sevan Pass. Efter en dryg timmes cyklande passerade jag en liten by där jag åter igen blev inbjuden på mat och erbjudet en säng att sova i. Kändes skönt att det inte var någon alkohol till maten och att de som bjöd in mig skulle upp tidigt nästa dag för jobb så det blev ingen sen kväll. Passerade Sevan Pass nästa morgon och kom ner till Dilidjan och därifrån hade jag möjlighet att följa en flod som enligt kartan går till Tbilisi. En annan möjlighet var att cykla västerut och på så sätt få in tre extra bergspass och det tilltalade mig mer. Varför följa en flod nedström när det finns fina berg runt omkring att cykla över?

Det blev att cykla västerut istället och även denna natt blev jag inbjuden till en familj där jag stannade. Även denna gång lyckades jag komma undan vodkan och kände mig lite stolt. För all del så blev det öl istället, men inte så många. Vaknade tidigt nästa morgon men lyckades inte komma iväg tillräckligt snabbt innan jag blev erbjuden att stanna en natt till. Familjen tyckte att deras by var perfekt att stanna och vila i och jag var inte väldig sugen på att fortsätta efter att ha sett alla svarta moln på himlen. Det kom några ordentliga regnskurar under dagen så det kändes skönt att jag hade stannat där. Under dagen fick jag en kortade guidad tur genom byn och även en genomgång hur man tillverkade ost från mjölk.

Följande dag lämnade jag byn och fortsatte mot Vanadzor där jag träffade några amerikanska volontärer för Peace Corp som planerar att stanna i Armenien för nästa två år. Det blev naturligtvis öl igen innan jag fortsatte västerut mot Pushkin Pass. Denna dag slutade i den sista byn innan passet och igen träffade jag volontärer från Peace Corp som hade födelsedagsfirande så det blev några öl till innan jag somnade där.

Nästa dag slog jag ett rekord angående alkohol och det var att jag blev stoppade efter 1 min och 53 sek cyklande av en bil med två män och två kvinnor som ville att jag skulle dricka vodka med dem. Bröt min tradition och drack faktisk en snaps och direkt därefter ville de att jag skulle dricka en till, men så blev det inte. Inget mer drickande för min del utan det blev istället att äta upp deras choklad som smälte i värme. 
Efter att de konsumerat två flaskor vodka tyckte männen att det räckte och hoppade in i bilen igen och fortsatte vidare mot passet. Varje gång jag möter en bil undrar jag hur mycket föraren har druckit och ibland syns det tydligt att han inte är nykter när man ser bilen som vinglar över hela vägen. Egentligen är det ganska skönt att vägarna är kass så det inte går att komma upp i några högre hastigheter när man kör och att det finns tid för mig att komma ut i vägrenen vid möten.

Jag kom upp till passet efter en timmes cyklande och sedan var det brant nedför genom fuktig grön skog. Gillar egentligen inte skogar men måste erkänna att det ser vackert ut, men ur botaniskt synpunkt tycker jag att det är trist. Betydligt bättre med torra rasbranter med massor av lösa stenar man kan hoppa runt på.

Under dagen passerade jag två pass och vid skymningen var jag framme vid gränsen till Georgien och hade då varit i Armenien i 25 dagar dvs. 4 dagar för länge enligt mitt visum. Jag hade kollat upp tidigare vad som händer när man stannar för länge och enligt immigrationspolisen i Yerevan så är det ca 30kr i böter för varje dag. Hade räknat med 120 kr i böter och sparat tillräckligt med pengar för det i den lokala valutan.

Passerade tullen utan att de gjorde något, de frågade inte ens var jag var ifrån eller ville se mitt pass. Det är vanligtvis vad de gör men inte denna gång. Kändes skönt och därefter blev det passkontrollen och det är här böterna kommer tänkte jag. 
Polismännen kollade igenom mitt pass, kollade sedan vilken datum det är och började diskutera straffet. Kan ingen armeniska men de använder tillräckligt många lånord från ryskan så jag förstod att det var böterna de talade om. Blev därefter utfrågad om jag gillade Armenien och om jag har tänkt komma tillbaka och även vilket land som är bäst av Georgien och Armenien. Svarade vad jag tycker och sedan undrade de om jag ville ha middag med dem och dricka lite öl. Kunde inte mer än tacka ja så jag klarade testen och slapp böterna... 
Efter att ha druckit upp all deras öl och ätet upp all den goda maten och lämnat den mat som jag inte gillar var det bara att tacka för sig och fortsätta till den Georgiska gränsstationen. Även denna station gick smidigt, förutom själva tullen. Mannen som jobbade där var lite sur tyckte jag och det kändes som om han ville ha lite fickpengar av mig. Förstod naturligtvis inte hans syftningar och jag behöll mina pengar. 
Han klagade till största delen på att jag inte hade några tullpapper på min cykel sedan sist jag var i Georgien. Inga frågor om nya tullpapper utan bara om de gamla papperna som han tyckte att jag skulle ha fått vid den turkiska gränsen. Jag har inte fått några tullpapper vid den turkiska gränsen och om det är några tullpapper som behövs så ska det vara från denna gränsstation. 
Jag var nog inte övertrevlig när jag förklarade för honom vad jag tyckte och tänkte. Han förstod i alla fall och sa att jag kunde fortsätta och fick jag några problem vid nästa gräns fick jag skylla mig själv. Det vara bara att le och fortsätta... 
Cyklade några km innan jag hittade en lämplig plats att slå upp mitt tält på. Hade för all del blivit varnad de sista timmarna om att inte campa i området pga. varg och rävar som anfaller alla när solen har gått ner.

Två dagar efter att jag passerade gränsen till Georgien var jag framme i Tbilisi och vägen dit gick bra. Första milen efter gränsen var vägen kass men efter tre timmars cyklande blev den betydligt bättre. Jag träffade vänligt folk nästan hela tiden och det var bara att tacka nej de flesta gånger jag blev inbjuden för några glas vin. Vin är väldigt viktigt i Georgien och jag har blivit bjuden på det mesta man kan göra av vinrankor och druvor, vindolmar (som kåldolmar fast med vinblad), marmelad, sylt, vinbladssoppa, saft och naturligtvis vin och sprit man gör av druvor.

Väl framme i Tbilisi cyklade jag in i centrum och började leta efter ett bra ställe att bo på. Kom in i staden vid lunch så jag hade mycket tid på mig. Taktiken var att cykla in till det centrala torget och försöka hitta någon som visste lite mer än jag om staden. Några timmar senare och även efter några öl hade jag fått reda på vilket hotell som är billigaste i staden. Skulle ligga vid busstationen och vara väldigt dåligt. Det var inte mer än att cykla dit och checka in cykeln och sedan tillbaka till centrum. Hotellet var kasst men billigt men efter några nätter i tält eller hemma hos folk på den kaukasiska landsbygden tyckte jag inte hotellet var så dåligt. Det som retade mig på hotellet var alla konstiga djur som bits under natten och det är inte mygg kom jag fram till.

Jag stannade två nätter på hotellet innan jag flyttade in till centrala delarna av den gamla staden. Bodde väldigt centralt men efter tre nätter där räckte det. Jag bodde i en utställningshall på gågatan så alla turister och även lokala kunde följa varje rörelse jag gjorde. Är för all del vand att bli uttittad men detta var lite för mycket. Efter utställningshallen flyttade jag till en lägenhet och det är betydligt bättre och lägenheten hyrs av en amerikansk man och det fanns ett ledigt rum för mig. Han åkte tillbaka till USA för några dagar sedan så nu har jag ansvaret för stället...

Jag har varit runt i Tbilisi och kollat på gamla kyrkor och även deras botaniska trädgård som var relativt bra. Blev faktiskt positivt överraskad men tycker det är lite komiskt med alla beväpnade vakter som finns där. Parken är vaktad 24h/dygn av beväpnade vakter och det beror på att värdet av virket i träden är högt. Utan beväpnade vakter inga träd och det syns att många av träden är kapade och är det oftast pga. att folk behöver bränsle till sina kaminer under vintern.

Jag har även besökt Azerbajdzjans och Irans ambassader och till slut fick jag visum av dem. Det tog 5 dagar för Azerbajdzjan att tillverka ett visum (en stämpel i mitt pass) och 10 dagar för Iran. Iran har i alla fall ett snyggt visum som klistras in på en av sidorna.

Jag kommer att lämna Tbilisi i början av nästa vecka och cykla nordöst mot Azerbajdzjan så nästa inlägg kommer nog från Baku.

/Stellan