Hej

Tehran 080416

Nu har jag kommit till Teheran och har varit i staden i drygt två veckors tid. Kanske inte den roligaste platsen att vara på men det har handlat mer om att skaffa visum till Centralasien och det tar tid. Det är bara att vänja sig att vänta när man planerar att besöka gamla USSR.

Jag stannade två nätter i Karaj innan jag bestämde mig för att cykla de sista milen in till Teheran. Killen som jag bodde hemma hos sa att det skulle vara ungefär 30 km till Teheran, min karta visade 44 km, så jag räknade med ca två timmar att ta mig dit och därefter skulle det roliga börja: att hitta till den adress som stod skriven på en papperslapp i min ficka. Jag lämnade Karaj i lugn och ro och fortsatte österut och hoppades på att hitta rätt väg mot Teheran. Det finns tre större vägar mellan Karaj och huvudstaden, en gammal väg och två motorvägar, varav en där cyklister inte var välkomna.

Hade blivit tipsad om att fråga folk efter vägen men de skulle garanterat peka mot den nyaste motorvägen där cykelförbud råder. Väl uppe på motorvägen skulle det bara vara att cykla tills första polis stoppar mig och han skulle peka ut den väg som jag skulle cykla. Lät väldigt enkelt i mina öron, men jag hade tur. Jag mötte en cyklist som slog följe med mig genom hela centrum (Karaj har över 2 milj invånare) och pekade sedan ut vilken väg jag skulle ta för att slippa komma upp på motorvägen. Det var inte så enkelt att hitta rätt men jag försökte hela tiden att cykla åt öster, Jag cyklade en kvart innan jag träffade 4 cyklister och jag tyckte det var lämpligt att fråga dem. Tyvärr så var deras engelska väldig dålig men de förstod var jag ville. De tyckte att det var enklast för dem att slå följe med mig och visa vägen. Det var ju ändå bara några mil till Teheran... De fyra cyklisterna följde mig tre mil tills jag kom till den första stora rondellen i huvudstaden och därifrån kunde de inte hjälpa mig, så de vände och cyklade tillbaka till Karaj.

Väl i huvudstaden var det bara att visa papperslappen med adressen för olika personer och sedan cykla i den riktning som de pekade. Det fungerade faktiskt väldigt bra och efter ett tag stannade en bli som undrade vart jag skulle. Fick förklara igen och mannen som körde ritade upp en karta och skrev ner alla namnet på alla större gator som jag skulle passera och var jag skulle svänga. Han erbjöd sig även att lasta in cykeln i bilen och köra mig dit jag skulle för han trodde att det skulle ta två timmar dit som det faktiskt även gjorde. Jag tackade nej och cyklade lugnt vidare och hade väldigt mycket nytta av den handritade kartan. Mannen i bilen kom tillbaka några gånger med frukt, vatten och olika iranska kakor så att jag inte skulle bli utmattad. Han följde mig hela vägen upp till sista vägkorsningen där jag mötte Karim som är en långfärdscyklist som jag träffade i Turkiet förra året. Jag följde med honom till hans hem där han bodde med sin fader. När jag var innanför dörrarna kollade jag på min cykeldator och såg att jag hade cyklat 80 km under dagen och inte 30 eller 44. Jag stannade i de norra delarna av staden utanför centrum så det kan nog stämma att det är 44 km mellan Karaj och Teheran.

Jag kom till staden på en fredag så allt var stängt. Det var inte mer än att vänta tills allt öppnar igen så att jag kan göra det som jag behöver göra, förlänga mitt iranska visum och fixa nya visum till Turkmenistan och Uzbekistan. Min plan var att besöka ambassaderna under söndagen eller i början av nästa vecka men pga. iranska nyåret var det stängt även då. Det kändes precis som om alla platser som jag ville besöka var stängda och alltid samma svar. Tyvärr stängt och kom tillbaka senare...

Ambassaderna var stängde även måndag och tisdag men jag lyckades förlänga mitt iranska visum på måndagen och det tog några timmar att göra det. Man går till immigrationsmyndigheten på morgonen, fyller i några formulär, bli tillsagd att komma tillbaka om en vecka. Diskuterar lite med dem och förklarar att man inte har tid att vänta. Mannen bakom disken ringer några samtal och därefter får man diskutera med nya personer, lämna sitt pass där och gå iväg. Tar sig till närmaste bank, betalar drygt 60 kr och sedan är det att vänta. Några timmar senare är det bara att göra ett nytt besök på immigrationsmyndigheten och plocka upp sitt pass igen med en ny stämpel som förklarar att jag kan stanna 5 veckor till. Det går alltså att förlänga sitt visum på några timmar även om det ska ta en veckas tid. Det kändes skönt att klara av den första punkten på ”Måste-listan”.

Därefter var det visum till Turkmenistan och Uzbekistan och deras ambassader var stängda nästa dag så det var bara att vänta... Jag kollade runt i centrum och köpte lite nya delar som behövdes till min cykel. Det är alltid ett bra tidsfördriv att kolla cykelbutiker...

På onsdag morgon var jag på Turkmenistans ambassad för det är första landet efter Iran så det är bäst att fixa visumet dit först. Frågade om turistvisum och det skulle de kunna göra till mig om jag hade en inbjudan och bokade hotell och det är något som jag saknade... Nästa försök är att fixa ett transitvisum och det skulle gå om jag hade visum till det land som jag planerar att besöka efteråt och det var också något som jag saknade...

Det var inget annat än att ta sig till Uzbekistans ambassad och ansöka om visum. Det blev även ett nej där för relationen men Sverige och Uzbekistan är inte bra och därför ger de inga visum till svenskar. Om man verkligen vill ha ett visum till landet måste man ha en inbjudan eller gå genom en speciell resebyrå i Teheran som tar 210 USD för visumet. Kändes som om det handlade om mutor så jag försökte pruta ner kostnaden. Det fungerade inte så bra så jag sa att jag skippar Uzbekistan och tar mig till Kazakstan istället. Jag fick adressen till Kazakstans ambassad och som reservplan tog jag även adressen till Pakistans ambassad. Får jag inte visum till Kazakstan så kan jag inte få visum till Turkmenistan och då är Pakistan det bästa alternativet att cykla till... Afghanistan och Irak känns för osäkra och Azerbajdzjan ger inte visum till mig pga. tidigare visum till Nagorno Karabakh och jag har ingen lust att cykla tillbaka till Armenien. Om det blir problem även med Pakistan så finns alltid Turkiet som en nödlösning istället för flyg..

Jag ringde till Kazakstans ambassad och fick reda på att jag var tvungen att ha en inbjudan, men en sådan har jag inte. Från där jag var i staden var det inte långt dit och det är alltid bättre att besöka ambassaden än att tro på information man får per telefon. Killen som jobbade på ambassaden sa att jag behövde en inbjudan och att det skulle ta två veckor att göra ett visum. Sa vad jag tyckte om principen om inbjudningar, mutor och att allt ska ta tid. Sa att jag redan har varit i Kazakstan och att jag var trött på att vänta i Teheran. Han sa att jag kunde fylla i ett formulär och skriva ett litet brev till ambassadören om varför jag ville besöka Kazakstan och varför jag inte hade någon inbjudan. Jag gjorde det och fick även en räkning som jag skulle betala på en speciell bank i andra sidan av Teheran. Blev även tillsagd att komma tillbaka på söndagen och visa upp kvittot. Det var onsdag eftermiddag så det var bara att vänta till söndag förmiddag och komma tillbaka.

De följande dagarna var det inte mer än att kolla runt en gång till i Teheran, hitta banken där jag kunde betala till Kazakstans ambassad. För att få lite frisk luft cyklade jag och Karim upp i bergen nordöst om staden och det var skönt att komma bort från trafiken ett tag.

På söndagen var jag tillbaka på Kazakstans ambassad där jag visade upp kvittot och även fyllde i lite mer info på formuläret jag hade fyllt i sist. Jag frågade när visumet skulle vara klart och jag sa även att jag vill ha det snabbt för jag behövde det för att söka visum till Turkmenistan. Killen på ambassaden sa att det kunde vara klart på onsdagen och att ambassadören hade godkänt min ansökan även om den saknade en inbjudan. Det var bara att vänta från söndag till onsdag så att jag kunde återvända till ambassaden för att plocka upp mitt visum, vilket jag också gjorde.

Med ett nytt visum i passet var det bara att återvända till Turkmenistans ambassad som naturligtvis hade stängt sin visumsektion på ambassaden. Det var bara att återvända ”hem” och vänta på att de skulle öppna igen. Följande morgon återvände jag igen och lämnade in formuläret som jag hade fyllt i några dagar tidigare och även kopior på pass och det kazakiska visumet. Frågade även hur många dagar transitvisumet är på. Det var på 5 dagar och 7 dagar om man var cyklist. Jag tyckte att det var för lite och sa att jag ville ha 10 dagar. Svaret kom direkt att transitvisum var på max sju dagar om man var cyklist och bara 5 dagar om man var en vanlig turist och att jag skulle vara glad om jag fick 7 dagar. Det var bara att ta det lugnt och förklara att jag vet andra cyklister som har fått 10 dagar där under den senaste månaden. Det var omöjligt enligt mannen som jobbade där och han undrade vem som hade fått det. Jag nämnde namnet på en holländsk cyklist som hade fått det och mannen kollade i sina listor och sa att han skulle kolla om jag kunde få 10 dagar.

Blev tillsagd att ringa om en vecka och kolla om mitt visum var klart. Det var på torsdagen och jag kände inte för att vänta till nästa torsdag för att ringa så jag cyklade tillbaka till ambassaden på söndagen under den tid då visumsektionen var öppen. Det var nya personer bakom luckan och mannen som var ansvarig för transitvisum var inte där så jag blev tillsagd igen att återkomma på eftermiddagen. Jag cyklade ”hem” igen och väntade. På eftermiddagen återvände jag till ambassaden vid bestämd tid och där fick jag vänta i en timmes tid innan mannen kom. Han undrade vad jag gjorde där för han hade sagt till mig tidigare att jag skulle vänta en vecka på visumet och detta var den första dagen som ambassaden är öppen sedan jag var där sist. Jag "missförstod" det han sa och förklarade att jag hade varit där på morgonen och de hade sagt att mitt visum var klart. Mannen sa att det inte var klart men om jag väntade två timmar på ambassaden så skulle det vara klart. Jag kände inte för att vänta två timmar utanför en ambassad och sa att jag skulle komma tillbaka nästa dag och plocka upp mitt pass när de öppnade. Jag betalde för visumet och cyklade ”hem” igen...

Jag återvände följande morgon dvs. idag och mitt visum var klart och jag fick 10 dagar... Känns skönt att ha tio dagar i Turkmenistan så man hinner att se mer av landet. Jag kommer att stanna en natt till i Teheran och imorgon kommer jag att cykla österut mot Turkmenistan och det blir att korsa gränsen i början av nästa månad. Jag har bara ett problem till och det är att mitt iranska visum slutar 4 maj och mitt turkmenska börjar 6 maj. Om jag inte kan förlänga mitt iranska visum en gång till blir det att sova två nätter mellan gränsstationerna..

Det var allt för denna gång och skriv gärna ett inlägg i gästboken.

/Stellan