|
Nu har jag kommit till Teheran och har varit i staden i drygt
två veckors tid. Kanske inte den roligaste platsen att vara på men det har
handlat mer om att skaffa visum till Centralasien och det tar tid. Det är bara
att vänja sig att vänta när man planerar att besöka gamla USSR.
Jag stannade två nätter i Karaj innan jag bestämde mig för att
cykla de sista milen in till Teheran. Killen som jag bodde hemma hos sa att det
skulle vara ungefär 30 km till Teheran, min karta visade 44 km, så jag räknade
med ca två timmar att ta mig dit och därefter skulle det roliga börja: att hitta
till den adress som stod skriven på en papperslapp i min ficka. Jag lämnade
Karaj i lugn och ro och fortsatte österut och hoppades på att hitta rätt väg mot
Teheran. Det finns tre större vägar mellan Karaj och huvudstaden, en gammal väg
och två motorvägar, varav en där cyklister inte var välkomna.
Hade blivit
tipsad om att fråga folk efter vägen men de skulle garanterat peka mot
den nyaste motorvägen där cykelförbud råder. Väl uppe på motorvägen
skulle det bara vara att cykla tills första polis stoppar mig och han
skulle peka ut den väg som jag skulle cykla. Lät väldigt enkelt i mina
öron, men jag hade tur. Jag mötte en cyklist som slog följe med mig
genom hela centrum (Karaj har över 2 milj invånare) och pekade sedan ut
vilken väg jag skulle ta för att slippa komma upp på motorvägen. Det var
inte så enkelt att hitta rätt men jag försökte hela tiden att cykla åt
öster, Jag cyklade en kvart innan jag träffade 4 cyklister och jag
tyckte det var lämpligt att fråga dem. Tyvärr så var deras engelska
väldig dålig men de förstod var jag ville. De tyckte att det var enklast
för dem att slå följe med mig och visa vägen. Det var ju ändå bara några
mil till Teheran... De fyra cyklisterna följde mig tre mil tills jag kom
till den första stora rondellen i huvudstaden och därifrån kunde de inte
hjälpa mig, så de vände och cyklade tillbaka till Karaj.
Väl i huvudstaden var det
bara att visa papperslappen med adressen för olika personer och sedan cykla i
den riktning som de pekade. Det fungerade faktiskt väldigt bra och efter ett tag
stannade en bli som undrade vart jag skulle. Fick förklara igen och mannen som
körde ritade upp en karta och skrev ner alla namnet på alla större gator som jag
skulle passera och var jag skulle svänga. Han erbjöd sig även att lasta in
cykeln i bilen och köra mig dit jag skulle för han trodde att det skulle ta två
timmar dit som det faktiskt även gjorde. Jag tackade nej och cyklade lugnt
vidare och hade väldigt mycket nytta av den handritade kartan. Mannen i bilen
kom tillbaka några gånger med frukt, vatten och olika iranska kakor så att jag
inte skulle bli utmattad. Han följde mig hela vägen upp till sista vägkorsningen
där jag mötte Karim som är en långfärdscyklist som jag träffade i Turkiet förra
året. Jag följde med honom till hans hem där han bodde med sin fader. När jag
var innanför dörrarna kollade jag på min cykeldator och såg att jag hade cyklat
80 km under dagen och inte 30 eller 44. Jag stannade i de norra delarna av
staden utanför centrum så det kan nog stämma att det är 44 km mellan Karaj och
Teheran.
Jag kom till staden på en fredag så allt var stängt. Det var inte mer än att
vänta tills allt öppnar igen så att jag kan göra det som jag behöver göra,
förlänga mitt iranska visum och fixa nya visum till Turkmenistan och Uzbekistan.
Min plan var att besöka ambassaderna under söndagen eller i början av nästa
vecka men pga. iranska nyåret var det stängt även då. Det kändes precis som om
alla platser som jag ville besöka var stängda och alltid samma svar. Tyvärr
stängt och kom tillbaka senare...
Ambassaderna var stängde även måndag och
tisdag men jag lyckades förlänga mitt iranska visum på måndagen och det tog
några timmar att göra det. Man går till immigrationsmyndigheten på morgonen,
fyller i några formulär, bli tillsagd att komma tillbaka om en vecka. Diskuterar
lite med dem och förklarar att man inte har tid att vänta. Mannen bakom disken
ringer några samtal och därefter får man diskutera med nya personer, lämna sitt
pass där och gå iväg. Tar sig till närmaste bank, betalar drygt 60 kr och sedan
är det att vänta. Några timmar senare är det bara att göra ett nytt besök på
immigrationsmyndigheten och plocka upp sitt pass igen med en ny stämpel som
förklarar att jag kan stanna 5 veckor till. Det går alltså att förlänga sitt
visum på några timmar även om det ska ta en veckas tid. Det kändes skönt att
klara av den första punkten på ”Måste-listan”. Därefter var
det visum till Turkmenistan
och Uzbekistan och deras ambassader var stängda nästa dag så det var bara att
vänta... Jag kollade runt i centrum och köpte lite nya delar som behövdes till
min cykel. Det är alltid ett bra tidsfördriv att kolla cykelbutiker...
På onsdag morgon var
jag på Turkmenistans ambassad för det är första landet efter Iran så det är bäst
att fixa visumet dit först. Frågade om turistvisum och det skulle de kunna göra
till mig om jag hade en inbjudan och bokade hotell och det är något som jag
saknade... Nästa försök är att fixa ett transitvisum och det skulle gå om jag
hade visum till det land som jag planerar att besöka efteråt och det var också
något som jag saknade...
Det var inget annat än
att ta sig till Uzbekistans ambassad och ansöka om visum. Det blev även ett nej
där för relationen men Sverige och Uzbekistan är inte bra och därför ger de inga
visum till svenskar. Om man verkligen vill ha ett visum till landet måste man ha
en inbjudan eller gå genom en speciell resebyrå i Teheran som tar 210 USD för
visumet. Kändes som om det handlade om mutor så jag försökte pruta ner
kostnaden. Det fungerade inte så bra så jag sa att jag skippar Uzbekistan och
tar mig till Kazakstan istället. Jag fick adressen till Kazakstans ambassad och
som reservplan tog jag även adressen till Pakistans ambassad. Får jag inte visum
till Kazakstan så kan jag inte få visum till Turkmenistan och då är Pakistan det
bästa alternativet att cykla till... Afghanistan och Irak känns för osäkra och
Azerbajdzjan ger inte visum till mig pga. tidigare visum till Nagorno Karabakh
och jag har ingen lust att cykla tillbaka till Armenien. Om det blir problem
även med Pakistan så finns alltid Turkiet som en nödlösning istället för flyg..
Jag ringde till Kazakstans
ambassad och fick reda på att jag var tvungen att ha en inbjudan, men en sådan
har jag inte. Från där jag var i staden var det inte långt dit och det är alltid
bättre att besöka ambassaden än att tro på information man får per telefon.
Killen som jobbade på ambassaden sa att jag behövde en inbjudan och att det
skulle ta två veckor att göra ett visum. Sa vad jag tyckte om principen om
inbjudningar, mutor och att allt ska ta tid. Sa att jag redan har varit i
Kazakstan och att jag var trött på att vänta i Teheran. Han sa att jag kunde
fylla i ett formulär och skriva ett litet brev till ambassadören om varför jag
ville besöka Kazakstan och varför jag inte hade någon inbjudan. Jag gjorde det
och fick även en räkning som jag skulle betala på en speciell bank i andra sidan
av Teheran. Blev även tillsagd att komma tillbaka på söndagen och visa upp
kvittot. Det var onsdag eftermiddag så det var bara att vänta till söndag
förmiddag och komma tillbaka.
De följande dagarna var det inte mer än
att kolla runt en gång till i Teheran, hitta banken där jag kunde betala till
Kazakstans ambassad. För att få lite frisk luft cyklade jag och Karim upp i
bergen nordöst om staden och det var skönt att komma bort från trafiken ett tag.
På söndagen var jag tillbaka på Kazakstans ambassad där jag visade upp kvittot och även fyllde i
lite mer info på formuläret jag hade fyllt i sist. Jag frågade när visumet
skulle vara klart och jag sa även att jag vill ha det snabbt för jag behövde det
för att söka visum till Turkmenistan. Killen på ambassaden sa att det kunde vara
klart på onsdagen och att ambassadören hade godkänt min ansökan även om den
saknade en inbjudan. Det var bara att vänta från söndag till onsdag så att jag
kunde återvända till ambassaden för att plocka upp mitt visum, vilket jag också
gjorde. Med ett nytt visum i passet var det bara att återvända till Turkmenistans
ambassad som naturligtvis hade stängt sin visumsektion på ambassaden. Det var
bara att återvända ”hem” och vänta på att de skulle öppna igen. Följande morgon
återvände jag igen och lämnade in formuläret som jag hade fyllt i några dagar
tidigare och även kopior på pass och det kazakiska visumet. Frågade även hur
många dagar transitvisumet är på. Det var på 5 dagar och 7 dagar om man var
cyklist. Jag tyckte att det var för lite och sa att jag ville ha 10 dagar.
Svaret kom direkt att transitvisum var på max sju dagar om man var cyklist och
bara 5 dagar om man var en vanlig turist och att jag skulle vara glad om jag
fick 7 dagar. Det var bara att ta det lugnt och förklara att jag vet andra
cyklister som har fått 10 dagar där under den senaste månaden. Det var omöjligt
enligt mannen som jobbade där och han undrade vem som hade fått det. Jag nämnde
namnet på en holländsk cyklist som hade fått det och mannen kollade i sina
listor och sa att han skulle kolla om jag kunde få 10 dagar.
Blev tillsagd att ringa om
en vecka och kolla om mitt visum var klart. Det var på torsdagen och jag kände
inte för att vänta till nästa torsdag för att ringa så jag cyklade tillbaka till
ambassaden på söndagen under den tid då visumsektionen var öppen. Det var nya
personer bakom luckan och mannen som var ansvarig för transitvisum var inte där
så jag blev tillsagd igen att återkomma på eftermiddagen. Jag cyklade ”hem” igen
och väntade. På eftermiddagen återvände jag till ambassaden vid bestämd tid och
där fick jag vänta i en timmes tid innan mannen kom. Han undrade vad jag gjorde
där för han hade sagt till mig tidigare att jag skulle vänta en vecka på visumet
och detta var den första dagen som ambassaden är öppen sedan jag var där sist.
Jag "missförstod" det han sa och förklarade att jag hade varit där på morgonen
och de hade sagt att mitt visum var klart. Mannen sa att det inte var klart men
om jag väntade två timmar på ambassaden så skulle det vara klart. Jag kände inte
för att vänta två timmar utanför en ambassad och sa att jag skulle komma
tillbaka nästa dag och plocka upp mitt pass när de öppnade. Jag betalde för
visumet och cyklade ”hem” igen... Jag återvände följande morgon dvs. idag
och mitt visum var klart och jag fick 10 dagar... Känns skönt att ha tio dagar i
Turkmenistan så man hinner att se mer av landet. Jag kommer att stanna en natt
till i Teheran och imorgon kommer jag att cykla österut mot Turkmenistan och det
blir att korsa gränsen i början av nästa månad. Jag har bara ett problem till
och det är att mitt iranska visum slutar 4 maj och mitt turkmenska börjar 6 maj.
Om jag inte kan förlänga mitt iranska visum en gång till blir det att sova två
nätter mellan gränsstationerna.. Det var allt för denna gång och skriv
gärna ett inlägg i gästboken. /Stellan |