Hej

Yerevan 20070724

Nu har jag kommit till Armenien och är i Yerevan som är huvudstaden i landet. Har varit i staden några dagar och jag korsade gränsen till Armenien för drygt två veckor sedan. Jag har redan utforskat det mesta av landet och jag fick hjälp av min bror Peter som kom ner för tio dagar och då åkte vi runt med bil. Vi betedde oss som nördar när vi sprang runt i regnet i rasbranterna och letade efter växter som redan har varit nedvissnade i några veckor. Höjdpunkten i rasbranterna blev oftast när någon av oss hittade några bruna blad av någon av landets irisar. Vi hittade irisar på många ställen och på tre lokaler var till och med bladen gröna... Peter åkte tillbaka för tre dagar sedan och jag tror att han var nöjd med rundtrippen. Jag har stannat i Yerevan sedan dess men kommer att lämna staden idag och fortsätta norrut.

Det var ett tag sedan jag skrev på hemsidan men jag har inte glömt bort er som följer min resa. Har faktiskt tänkt många gånger att lägga upp något nytt men har aldrig haft tillgång till Internet när jag har haft tid att skriva och samtidigt lust. Visst kan jag skriva även när jag inte känner för det men det känns inte lika skoj och antagligen blir det ganska trist.

Så vad har hänt sedan sist när jag skrev det förra inlägget i Artvin i norra Turkiet? Jag stannade två nätter i staden och tänkte stanna några dagar till och vila, men det blev inte så. En heldag i staden räckte och då blev det mest att vara på hotellet och kräkas upp det jag åt. Hade faktiskt ganska tråkigt hela denna dag så jag bestämde mig för att lämna nästa morgon. Det är faktiskt mycket skönare att vara ut än på ett instängt hotellrum och det går att cykla även om man känner sig sjuk. Med lite träning så går det att planera in kräkningarna så att man kan fortsätta cykla. Det gäller bara att kräkas när man har foten längst ner eller längs bak, så att man inte träffar skon med vattnet man drack en halv minut tidigare. Ett annat tips är att låta bli att äta och dricka, men man blir då betydligt tröttare.
Första dagen efter Artvin gick bra och jag träffade faktiskt en annan cyklist denna dag. Han var på väg från Holland till Australien en tripp som borde bli runt 60 000 km om man ska tro honom. Han hade tagit vägen genom EU till Ukraina och sedan Ryssland, Georgien och Turkiet.
Blev lite förvånad av vägvalet med tanke på att gränsen mellan Ryssland och Georgien är stängd och man passerar nordvästra Georgien som har en autonom provins, Abkhazia som vill bli självständig och förklarade krig mot Georgien för drygt 10 år sedan. Hade inte blivit någon större konflikt om inte Ryssland hade ställt sig på Abkhazias sida och EU och USA på Georgiens sida. Georgien har även två andra provinser som vill bli självständiga men ingen stöttar dem och det blir därmed inga större konflikter. För den holländska cyklisten var den inga problem att korsa gränsen från Ryssland och även tiden i Abkhazia blev ganska lugn. Lite speciell känsla för honom att cykla mellan husruiner och fulla ryska turister på solsemester. Enda egentliga problemet som rutten medförde var att komma ut ur georgiskt fängelse. Tydligen är det inte tillåtet att besöka Abkhazia och korsa den stängda gränsen, så tre dagar i fängelse och 2000 Euro blev följden av det.... Det var kul att träffa en annan cyklist med mycket erfarenheter och det blev en del utbyte om informationen om vägarna i området.

Första dagen efter Artvin gick bra och det var nedför nästan hela tiden med tanke på att jag följde floden. Jag har följt floden sedan källan i bergen och första gången jag korsade den så gick det enkelt att stå med ett ben på varje sida men nu var den ofta över 20 m bred och strömt vatten. Floden fortsätter vidare till Georgien och vägen följer samma väg men gränsstationen längre fram är stängd. Det var bara att korsa bergen norr om mig och ta mig till Svarta Havet. Drygt 50 km efter Artvin svängde en ny väg upp i bergen som jag var tvungen att ta och jag kom inte så långt innan jag stannade för att slå upp tältet. Nästa morgon kände jag mig lika dålig som dagen innan men jag fortsatte vidare uppför. Det blev att röra sig sakta uppför och vila regelbundet på vägen upp. Tre timmar senare var jag upp på toppen och därefter var det 15 km brant nedförbacke till Hopa som ligger vid havet där jag stannade för dagen.

Följande dag lämnade jag cykeln på hotellet och tog bussen till Trabzon som ligger längre västerut för att möta Stephenie som var på väg dit. Jag stannade i staden två nätter innan vi åkte tillsammans till Georgien med buss. Jag stannade med Stephenie några dagar innan jag återvände till Hopa och fortsatte igen, ensam med min cykel.

Att korsa gränsen till Georgien med cykel var lätt och det tog knappt 5 minuter att fylla i de papper som behövdes och även dricka te och äta kakor med vakterna. Under tiden hade jag uppsikt över två amerikanska turister som var på väg mot Kina med motorcyklar. De hade spenderat de senaste 6 timmarna vid gränsen och höll på att plocka upp varje grej från sin packning och fylla i en tjock hög med dokument som krävdes för att komma in. De var även tvingade att förklara var de skulle bo i landet och hur många dagar på varje hotell. Jag sa själv att jag skulle tälta och det räckte för mig... 
Jag pratade lite med amerikanerna och sa sedan att jag skulle vänta på dem vid nästa kafé som låg några hundra meter från gränsen. Jag väntade där i över en timmes tid innan de kom och de var inte så positiva angående den georgiska gränskontrollen. Jag tyckte det var lite komiskt och sa att de skulle ta en vanlig cykel nästa gång och skaffa ett bra pass.

Jag följde huvudvägen till Batumi och därifrån svängde jag sydväst längs samma flod som jag hade följt i Turkiet, men denna gång i motsatt riktning. Det blev att följa den turkiska gränsen hela vägen fram till Armenien och denna väg, som var markerad som huvudväg på min karta, var riktig dålig. Det regnade nästan hela tiden vilket inte gjorde det bättre. Att jag hade valt denna väg beror till största del på att den går genom höga berg, där högsta passet är på över 2000 m. 
Vägen var inte så dålig de första dagarna men efter tredje dagen blev den kass efter natten hårda regn. Jag hade då nästan kommit upp till det högsta punkten men jag fick spendera många timmar denna dag med att vänta på att vattnet skulle sjunka i floden. Floden hade stigit ordentligt under natten och de första tre broarna var bortspolade och även 300 m av själva vägen hade försvunnit ner i vattnet. Det var jag och ett 20-tal georgier som bestämde oss för att göra samma sak och det var att sitta och titta på två grävmaskiner som byggde en ny väg genom vägraset och även på att se hur vattnet sakta sjönk i floden. 
Jag kunde passera till fots efter ett tag  och fick då bara cykeln och packningen förbi rasområdet. Spenderade någon timme till för att titta på grävmaskinerna och se hur det gick. Hade ingen större brådska med tanke på att vägen ändå var borta längre fram. När det började regna igen fortsatte jag och man kunde se hur paniken ökade hos de som körde maskinerna. De var nere i flodravinen och höll på att bygga en ny plattform så att de kunde ta sig upp. En av maskinerna grävde för att kunna komma upp ur ravinen och den andra byggde skyddsvallar för att stoppa vattnet att forsa in där de stod. Vet inte hur det slutade men i alla fall två dagar senare var vägen tillräcklig bra för att bilar skulle kunna passera igen.

Nästa dag kom jag äntligen upp till toppen och fick reda på att vägen skulle bli bra efter tre mil och det stämde ganska exakt. Efter tre mil blev vägen bra och hade asfalt och det kändes skönt efter 15 mil på dåliga grusvägar. Att det bara var asfalt i 7 km var det ingen som hade nämnt och därefter blev det grus igen, hela vägen fram till den armeniska gränsen och det var ungefär 15 mil till. Den sista milen var landskapet flackare så alla bilar hade lämnat vägen och körde istället på åkermarken utanför. Jag gjorde som bilarna och lämnade vägen. Jag hade upptäckt även tidigare att man kunde fuska lite längs vägen och inte cykla hela tiden på den. Varje gång det blev något plattare område gick det att cykla på kostigarna som följde samma riktning. På de brantare områdena följde tyvärr korna vägen istället för att göra en bra stig bredvid.

Den georgiska gränsstationen bestod inte mer än av en gammal fraktkontainer där man hade kapat ett hål i ena sidan där man lämnade in sitt pass för att få det stämplat och sedan var det bara att fortsätta. Lite längre fram fanns det en stor byggnadsplats som ska bli den nya gränsstationen. Tydligen så var bygget nyligen påbörjat och många finklädda män var där och tittade och även ett filmteam. De filmade när de olika männen grävde ett spadtag var och höll fina tal efteråt. Jag blev även ditkallad och fick gräva ett spadtag till den nya stationen. Det var väl kul för dem att folk kom från Sverige och hjälpte dem att inviga ett nytt bygge. Jag var förståss inte lika finklädd som dem...

Efter gränsen kom jag in till Armenien som faktiskt hade en hyfsad modern gränsstation med datorer och även skanner för mitt pass. Jag fick betala 30 dollar för att få mitt visum som är giltigt för följande 3 veckor. Väl med ett nytt visum i passet kunde jag fortsätta igen.

Vägarna var helt perfekt i Armenien. Kanske inte perfekta enligt svenska mått, men med tanke på vilket område jag befinner mig i så är de perfekta. Jag har inte haft problem en enda gång att avgöra om det är en grusväg eller asfaltväg jag cyklar på. Detta var något jag roade mig med i Georgien. Undrade då ofta om det kan ha funnits asfalt tidigare eller om det alltid har varit grus... Fyra dagar senare var jag framme i Yerevan som är huvudstaden i landet. Jag cyklade ner i centrum där jag tog in på Envoy Hostel som är landet första vandrarhem och öppnade 2005. Dagen efter kom Peter hit med flyg och även han stannade en natt på vandrarhemmet.

Dagen efter hyrde vi bil för resten av hans tid i landet och lämnade staden senare samma dag. Det blev en rundtur som blev helt inriktad på växtletande och vi undvek alla kloster och kyrkor som man egentligen skulle titta på om man följer guideböckerna... Han lämnade landet för tre dagar sedan och jag har stannat i Yerevan sedan dess.

Jag kommer att lämna Yerevan inom någon timmes tid och fortsätta min färd med cykel...

/Stellan