Hej    

Zhezkazgan 20090515

Jag har nu passerat den norra delen av stäppen och kommit fram till Zhezkazgan.

Jag lämnade Sergeyevka den tredje maj och cyklade sydväst. När jag lämnade byn hade inte riktigt koll på exakt vilken väg jag skulle ta. Det fanns en del olika vägar att välja på så det var bara att fråga lokalbefolkningen om vilken väg som var bäst. De flesta var överens om att det inte skulle finnas någon väg som går till Zhezkazgan utan för att ta sig dit skulle jag vara tvungen att cykla mot Astana, Karaganda och sedan Zhezkazgan och det skulle bli en omväg på drygt 100 mil. Det kändes inte lockande för det finns en väg och jag visste att den skulle gå från norra Kazakstan söderut mot Arkalyk och sedan mot Zhezkazgan för jag har sett skyltar tidigare som visade avståndet mot städerna. Så jag började fråga istället för vägen till Arkalyk och det gick bättre men följdfrågan blev då direkt vad jag skulle göra där. Det gick då inte bara att svara att jag skulle fortsätta vidare mot Zhezkazgan för dit skulle det inte finnas en väg. Jag fick i alla fall reda på vilken väg jag skulle ta.

Vägen ut mot Sergeyevka var bra men vinden var i riktning mot mig och kall så det var inte mer än att plocka upp vinterkläderna igen och trampa på. Jag kom inte så långt under dagen mest pga. vinden och att jag startade sent och det slutade på en veteåker. Jag hade försökt först hitta ett bra ställe att gömma tältet på men hittade inget som kunde skymma det från vägen. Jag hade inte mer än stannat när en lastbil lämnade vägen och körde ut till min tänkta tältplats och undrade varför jag var där. Jag sa att jag bara tog en paus men det var nästan redan mörkt så han trodde inte riktig mig. Han sa att det fanns ett hotell i Kima och dit var bara 5 mil men det kändes lite väl långt för det var mer än vad jag hade cyklat under dagen. Tackade för tipset och sa att det var snällt av honom att stanna för att berätta det. Jag stannade på åkern och slog upp tältet när lastbilen var borta.

Vaknade tidigt nästa morgon av skränade jungfrutranor och det var bara att plocka ihop allt igen och fortsätta vidare. Vädret var som det hade varit dagen innan och landskapet ändrade inte sig så mycket. Bestod till största delar av oplöjda sädesfält så det blev enformigt efter ett tag. Egentligen var det vinden som jag retade mig mest på. Men som dagen innan var det bara att trampa på och se vad som väntade mig längre fram. Jag hade trott att åkrarna skulle ta slut efter Atbasar men de fortsatte bara. Jag passerade Kima under dagen och där svängde jag in på en ny väg i mer sydlig riktning och vinden var inte lika jobbig längre. Det blev ännu en natt i tältet.

Följande dag blev som dagen innan, nya oplöjda fält och vind som aldrig ville mojna men vad ska man räkna med ute på stäppen? Det blåser alltid men vinden men riktningen varierar och det känns som om den alltid är emot mig… Jag vet inte varför för när vägen byter riktning så gör även vinden det. Jag trodde när jag startade på morgonen att jag skulle komma fram till nästa by som var Derzhavinsk men ännu en gång beräknade jag fel på hur mycket vinden påverkar… Jag hade antagligen kunnat pressa lite till på kvällen och kommit fram med det kändes som en onödig grej för vad skulle jag egentligen göra i byn? Det är betydligt lugnare att stanna i tältet och det känns säkrare att göra det om det inte finns folk i närheten.

Jag kom fram till Derzhavinsk nästa förmiddag och jag hade trott att byn skulle vara större än vad den var men det kändes mer som en spökstad som folket hade flytt. Utan att veta några siffror så kan jag dra slutsatsen från antalet övergivna lägenheter att betydligt mer än hälften av befolkningen har flyttat därifrån och jag frågade senare när jag stannade till på byns ena café att de flesta hade flyttat till Ryssland eller Europa. Det var inget som egentligen förvånade mig för det är vad som har hänt i hela norra Kazakstan men i samhällena ute på stäppen är det tydligare för ingen flyttar dit för att fylla upp de tomma lägenheterna. Jag stannade till i byn några timmar för att träffa några män som jag hade träffat tidigare på vägen från Atbasar. De hade bjudit in mig på lunch så det kändes som ett bra tillfälle att ta en paus. Jag lånade även deras dusch och det kändes riktigt skönt att kunna tvätta sig ordentligt efter några dagar ute på stäppen. Man vet ju aldrig när man får tillgång till en dusch nästa gång. Jag kom inte iväg förrän på eftermiddagen och jag kom inte så långt utanför staden innan det började mörkna igen.

Nästa dag blev som en vanlig cykeldag och de oplöjda sädesfälten fortsatte som tidigare och jag började längta efter den riktiga stäppen där man har de stora gräsfälten eller buskmarkerna. Men än så länge var det oplöjda sädesfält som gällde… Det blev en natt till i tältet innan jag kom fram till Arkalyk som är den största staden mellan Atbasar och Zhezkazgan. Tidigare var staden viktig för Sovjets vapenindustri och man tillverkade bl.a. bombplan som skulle kunna flyga över till USA eller till Europa. När Kazakstan blev självständigt stängdes fabrikerna. Utan jobb så blev det en stor utflyttning och igen blev det tomma lägenheter. Några år senare såldes fabrikerna till Kina och ungefär hälften av hyreshusen monterades ner och skickades till Astana. Även om mer än hälften av alla lägenhet i staden revs så kändes det som om allt var mer eller mindre övergivet när jag kom dit. Jag tyckte det var skoj att göra en tur genom staden för att se hur det var. På vägen in blev jag stoppad av en bil som tog mig till TV-huset där jag fick årets första intervju som skulles sändas senare på lokal-TV. Därefter blev det ett kort besök på ett café. Efter cafébesöket blev jag mer eller mindre tvingad att göra ett besök på polishuset och anmäla att jag var i staden. Träffade polischefen som erbjöd att ordna fram en polisbil som kunde köra mig hela vägen ner till Zhezkazgan och det var det drygt 30 mil. Jag tackade nej till erbjudandet och då erbjöd han sig att visa vägen ut ur staden men jag tackade nej igen. Men detta erbjudande gick inte att tacka nej till så jag fick min personliga eskort ut ur staden. Jag hade egentligen velat stanna längre och kollat alla övergivna byggnader men så blev det inte. Det kändes som att det inte ville ha en västerlänning som gick lös i staden som kunde spionera på den nerlagda vapenindustrin som var exporterad till Kina. Det var inte mer än att acceptera erbjudandet och cykla ut ur staden.  Jag frågade en del om vägen söderut och enligt polischefen så skulle det finnas en by efter ca 5 mil men därefter skulle det bli tomt men något enstaka hus. Det som är viktigt för mig är att veta om det finns vatten och det skulle det finnas men jag vet inte om han menade vatten från brunnar eller om det bara skulle finnas vatten från bäckar och kärr.

Jag kom fram till byn på sen eftermiddag och stannade till där för att fylla på vattenflaskorna och för att köpa lite godare mat än nudlar. Det fanns en liten affär i byn och utbudet av mat var inte bra men den hade ett otroligt utbud på begagnat byggmaterial som antagligen var taget från husen i byns utkant. Var bara tvungen att fråga ägaren varför han hade några hundra dörrar på lager och om han trodde på en bra framtida marknad. Svaret blev kort att vintrarna var kalla och dörrarna var av trä. Jag trodde honom och lämnade byn.

Några km utanför byn var det en lite flod som skulle korsar och tidigare hade det funnits en bra bro över den men den var borta. Jag frågade några män i närheten om var jag skulle korsa floden och fick några hjulspår utpekade för mig och att om några km till skulle det finnas ett bra vadställe där vattnet var lägre. Jag undrade vad som hade hänt med bron för fundamenten till bron var det inga större fel på. Det som saknades var vägbanan. Männen förklarade för mig att borgmästaren för området hade sålt metallbalkarna som höll upp vägbanan så för drygt ett år sedan hade någon kommit dit för att riva bron för att komma åt metallen. Tydligen så betalade kinesiska företag bra för metallskrot… Det var inte mer än att fortsätta och leta efter vadstället och korsa det även om jag inte gillar att vada och då speciellt på leriga bottnar. Jag korsade floden och fortsatte en bit till innan jag slog upp tältet igen och denna gång kändes det mer som om jag hade kommit ut på den riktiga stäppen.

Jag fortsatte som tidigare och vägen höll sig i hyfsat skick under förmiddagen men sedan blev den riktig kass och jag undrade hur någon kunde använda den. Det syntes tydlig att det har funnits en bra väg där tidigare men efter Sovjet fall fanns det ingen som ville betala för underhåll. Om man kollar på infrastrukturen i Kazakstan så känns det som om det bara blir sämre och sämre för varje år förutom runt de stora städerna. Runt Astana så har utbyggnaden gått väldigt snabbt framåt men med mycket byggfusk. På stäppen så står allt still eller så går det bakåt och folk tar det som går att sälja. Man plundrar elledningarna från koppartråd, använder asfalten som bränsle, tar vägskyltar och vägräcken för att sälja metallen osv. Jag hörde talas om en man som hade köpt upp en massa metall som var plundrat från gravar och bestod då av staket, kors och namnskyltar. Han blev tagen av polisen och de beslagtog all metall som de senare sålde. Inget kom tillbaka till gravarna utan metallen hamnade i Kina.   

Efter några timmar cyklande bytte jag län och samtidigt byttes vägstandarden. Den blev betydligt sämre och ofta kändes det som om man lätt skulle kunna gömma en bil i hålorna i vägen. I de djupaste hjulspåren var det svårt att se över kanten när jag cyklade. Jag undrad hur en väg kan köras sönder så ordentligt. Det borde inte finnas en bil som kan göra så djupa hjulspår men tydligen finns det. Under hela dagen såg jag ingen annan bil så antagligen så är trafiken väldig liten eller så finns det andra hjulspår att följa på stäppen. Ofta när marken var tillräcklig stabil så fanns det alternativa hjulspår att följa i närheten av vägen. Problemet verkar vara att vägen går genom våtområden och när det bara är kärr på sidorna av vägen så måste man hålla sig på den… För cykling gick det helt utmärkt men det var en mer krävande cykling och jag uppskattade det. Det kändes som om man cyklade på en bred stig istället för en väg.

Under en hel dag mötte jag ingen trafik på väg eller i närheten av vägen och det kändes skönt att få lite lugn och ro. Dagen därpå blev det trafik igen men fortfarande sparsamt. Det var aldrig en ensam bil utan man körde i grupper med 3-5 bilar och det antagligen ifall någon körde fast eller fick något annat problem. Det var några timmar mellan grupperna så det var fortfarande lugnt på vägen. Ofta stannade bilarna och förarna frågade om allt var bra och brukade även informera hur långt det var kvar till asfalten började igen. Jag cyklade tills det blev mörkt och jag inte kunde se ojämnheterna i vägen men kom ändå inte fram till asfalten igen.

Nästa morgon när jag hade plockat ihop mina väskor och tagit mig tillbaka till vägen såg jag att asfalten började några hundra meter längre fram och det hade jag inte sett dagen innan. Ok, det var ingen fin asfaltsväg utan mer en ojämn grusväg med asfaltsklumpar . Jag är ändå säker på att det var det som förarna menade med ”bra väg”. Med bil är det säkert betydligt lättare att köra på en grusväg än i djupa hjulspår men med cykel tycker jag att det är sämre. Tidigare hade det varit stora hål som gick att undvika men på grusvägen var det massor av lösa stenar som inte gick att undvika och hela cyklingen blev mer ojämn.

Den dåliga vägen fortsatte under dagen men blev bättre efter hand och på kvällen riktigt bra men samtidigt var trafiken tät så det gällde att hela tiden ha koll på den. Visst är det lättare att cykla på bra jämna asfaltsvägar men jag brukar längta tillbaka till de lugna småvägarna ganska snart. Men det är en skön känsla att ha cyklat på en kass väg i några dagar och sedan komma till en bra väg bara för att känna hur det känns igen. Men att cyklar i timmar eller dagar på en bra väg med tät trafik är påfrestande.

Jag kom fram till Zhezkazgan 13 maj och har varit har sedan dess. Har träffat några amerikaner som undervisar här och bor hemma hos en av dem. Jag gjorde ett besök på en av skolorna och hade två mindre föredrag om mina resor och ungarna som gick i femte klass gillade det. Det gillade speciellt djurbilderna som jag tog i Afrika . Jag gjorde även en intervju med den lokala tidningen efter föredragen och de tyckte att det var roligt att en turist ville ta sig till deras stad.

Jag kommer att fortsätta söderut idag och jag vet inte när jag för tillgång till internet nästa gång…

/Stellan